Första delen finns här
Tänk dig att den där sommaren - den du sökte hjälp och trodde du skulle få ett snabbt svar, nån tablett med järn eller nån vitamin att ta och bli frisk - istället blev en mardröm. Tröttare och tröttare, ondare och ondare. På lunchen sover du, ändå är du så utmattad att du gråter varje dag. På jobbet kämpar du mot smärta och utmattning, nära till tårar men försöker hålla god min. In och ut på sjukhus, röntgen hit, ultraljud dit. Pröva den medicinen, få biverkningar, pröva en annan medicin. Du börjar märka andra saker. Sakta men säkert... du fumlar,har svårt med finmotoriken. Du mår illa varje dag. Men framförallt, denna totala utmattning och smärta.
Tänk dig att du utesluter det mesta som kan påverka magen negativt från din kost. Röka har du slutat med, men det är ok, du är så illamående och trött att du inte ens är röksugen. Ingen alkohol, ingen stark mat. Ingen juice, ingen läsk, ingen mjölk. Tja, ingenting att dricka utom vatten och saft egentligen. Gluten-och laktosfritt väntade jag med tills sommaren efter, trots att det då hade uteslutits helt att jag hade problem med det. Inget hjälper. Tills slut är du så sönder, både fysiskt och psykiskt - för det är jävligt knäckande att gå runt och må dåligt, söka hjälp men inte få svar, få höra av omgivningen att "alla är trötta" "ryck upp dig" "du ser inte sjuk ut" "det är svårt att ha medkänsla med nån som inte ser sjuk ut" etc - att du blir sjukskriven. Tänk dig att din chef då blir förbannad på dig. För att du har kämpat tills du gick sönder...
Tänk dig att du börjar tröttna på vården i ett främmande land, där du måste ligga på så de inte glömmer bort dig. Vården där de hånar din brytning, där de "glömmer" skicka remisserna de lovat - varje gång - tills du ringer och tjatar, där de tydligt visar att de tycker du är jobbig, där de jämställer en 22årings trötthet med den av pensionärerna och inte ser det som ett problem...
Till slut klarar du inte att kämpa själv så du bestämmer dig för att flytta hem. Där du vet hur systemet funkar, där du kan få hjälp av din familj.
Tänk dig att du naivt tror att med hjälp av experterna i Sverige kan du snabbt bli frisk, så fort de får reda på VAD det är så kan du bli bra. Och halva arbetet är ju redan gjort, snart är vi i mål eller hur?
Vintern går, jag minns den inte ens. Jag var bara sjuk...
Eftersom pengar är en nödvändighet och du måste se framåt ansöker du till juristlinjen. Tills dess är du säkert frisk, du är ju ung, i bra form i övrigt, det kan ju inte vara nåt komplicerat det här?! Diagnos, bot, gå vidare med livet!
Så enkelt var det ju inte. Doktorerna i Sverige visar sig vara lika handfallna, lika nedlåtande... Osteopaten som är en "mirakelgörare" hjälper inte heller. När hösten kommer och du fortfarande söker svar har det helt plötsligt vänt från att du är "lat" till att du är "ambitös, stressad, med underliggande ångest". Och det var en av de bättre doktorerna. Av hen fick jag en remiss till Gottfriesmottagningen.
Lyckligtvis är jag från Göteborgstrakten så det var naturligt att söka in till Göteborgs universitet när jag ville komma närmre min familj, så jag kan få komma till Gottfriesmottagningen. Olyckligtvis är det lång kö, och jag kämpar på med juriststudierna med ok resultat samtidigt som jag blir sämre och sämre.
Jag drar in på saker i takt med att min energi minskar. Socialt umgänge, hushållsarbete, sminka mig...
Jag går till läkaren och gråter och får höra att jag ska gå på promenad. Får också höra att det är ångest efter depression i tonåren. Ångest efter våldtäkt i tonåren. Jag vet att mina tårar är frustration och rädsla över min kropps ovilja att samarbeta. Rädsla för vad som händer med mig. Oavsett vad jag gör blir jag sämre. Men jag fortsätter kämpa,för det är det man gör. Kämpar in i det sista.
