Flyger hem igen

I enorma plågor. Vi skulle få extra benutymme pga min sjukdom men icke. Tack. Så allt, exakt allt gör ont. Glömde dessutom paracetamol så kan inte ens ta min tramadol :'( får bli när jag kommer hem. Hem ljuva hem. Som jag saknar min säng och mina marsvin. Ska bli skönt att komma igång med de sista flyttförberedelserna också.

Semestern har varit ok, tyvärr var vädret inte på min sida och tyvärr har jag ryckts med lite för mycket av glädjen första veckan och gjort alldeles för mycket. Var således helt däckad i fredags, då det dessutom åskade. Var kass i lördags med, på fin restaurang och åt trerätters med feber och ont och sen rätt hem igen.

Några saker som jag förvånats över men uppskattat är hur vänliga och hjälpsamma folk varit. Hur de verkligen har tagit till sig att jag är sjuk och visat förståelse och empati. En person ställde massa frågor samtidigt som hen bad om ursäkt för att hen inte visste detta. "Förlåt för min ignorans", men jag var så glad att hen, som är en äldre person utan datorvana, frågade då och inte antog massa felaktigheter. En annan uttryckte sin medkänsla och ledsamhet över att detta drabbat mig och sa gång på gång hur orättvist det var. Vilket det är men visste inte vad jag skulle svara. Funderade på det och kom fram till att i framtiden försöka komma ihåg "Tack för att du uttrycker det". Vill inte varken vifta bort det eller ömkas i det. Kan inte säga "det är inte så farligt" men inte heller "ja, visst är det synd om mig"! ;)

Sen hade tydligen en person snackat massa strunt till min sambos mamma om mig. Hen hade börjat med att säga att hen sett mig resa mig från rullstolen och gå några steg, svärmor undrade vad det var med det varpå personen sa att "Jonna reste sig från rullstolen, hon kan gå, det är ett mirakel" och svärmor surnade till ordentligt och sa att det är det inte alls det, hon kan gå men inte mycket osv. Personen insisterade och svärmor fortsatte försvara mig och blev så frustrerad och arg att hon till slut hade velat ge personen en örfil men istället gick därifrån.
Ni emmisar och andra kroniskt sjuka vet hur mycket detta värmer. Att en frisk i din utökade familj du inte visste helt var hen stod ang din sjukdom visar sig vara så till 100% bakom dig och blir arg för din skull och försvarar dig. Åh, så mycket det betydde för mig! Långt mer än att nån person jag typ aldrig träffat ifrågasätter mig. Guld värt, så glad jag blev över det! Vet ju de vars svärfamilj, eller tom riktiga familj är de som ifrågasätter; hu!

Dessutom klippte hon håret på mig. Eller av mig ;) Först axellångt för att se hur jag trivdes, sen fortsatte vi några dagar senare med ursprungsplanen - kort! Är mycket nöjd. Skönt att ha det borta. Så mycket lättare nu, tar ingen tid alls att tvätta och behöver inte ens borstas för det mesta! :)