Det är bara att bryta ihop och gå vidare - Per Elofsson
torsdag 5 mars 2015
Varje dag är en kamp för överlevnad
Var är tiden för att leva? Energin blir bara sämre och sämre. Det sägs ju att en ska vara frisk för att orka vara sjuk... Jag blir sjukare av det jag ska orka som sjuk.
Min sambo behöver hjälpa mig tvätta håret pga min sjukdom, bristande energi, så jag funderar på att klippa av det. Och det är toppen på ett isberg... det ni inte ser, det jag inte kan förklara, sätta ord på... Det är svårt att andas. För lite energi. För mycket ångest, ångest av att vara sjuk och hjälplös och behöva kämpa. Rädslan inför dagen jag inte orkar kämpa längre, för gott. Den dagen gråten har tagit slut.
söndag 11 januari 2015
"Bli inte din sjukdom"
Fina Cissi skrev ett blogginlägg där sista meningen väckte något som jag bärt på en tid. Det här när friska människor säger "Bli inte din sjukdom"
http://ninenonallen.blogg.se/2015/january/fan.html
Jag kommenterade så här:
Känner igen och håller med om slutklämmen. Det är så lätt för nån som är frisk att säga "Bli inte din sjukdom" men de behöver inte leva med sjukdom i kroppen precis hela tiden. Jag är inte samma person, det är omöjligt. Min hjärna är ju som en gamling, tidigt stadie av demens... Jag känner smärtan i kroppen varje sekund, när smärtan är mindre glädjs jag åt det men den är därför närvarande hela tiden. Samma sak med utmattningen. När jag försöker vila kommer spasmerna. När jag ska kommunicera tappar jag orden. När jag ser på tv, om jag orkar, mår jag illa. Eller så mår jag så illa och har sån huvudvärk att jag inte ens klarar det. Hur ska jag då inte bli min sjukdom? Den är mig.
Är det ens hanterbart för en frisk? För min familj? Går det att ens försöka förstå att min sjukdom bor i min kropp och är, för tillfället, en del av mig. Med en sjukdom som ME, så är den i varje cell, varje por i min kropp. Alltså är den en stor del av mig. Den styr mig, den styr mitt liv.
"Bli min sjukdom"... vad betyder det ens?
onsdag 24 september 2014
Tårögd
Av smärta och utmattning. Bara ligger. Har försökt med värmekuddar och ett bad. Försöker meditera mem tom det tar energi. Vill distrahera mig med tv eller nåt men orkar inte. Att prata är svårt, jag tappar tråden, hjärnan gör ont av att tänka. Så jag ligger här helt gråtfärdig, ur stånd att göra någonting.
Vill nån byta liv med mig? Kanske nån moderat som pratar om lata bidragstagare, eller en doktor som tycker en ska motionera/aktivera sig. Öka aktivitetsnivån. Klara knappt att gå på toa när jag behöver, eller dricka lite vatten. Hur ska jag öka då? När jag dessutom blir sämre bara av att försöka överleva, då tom det är för mycket.
Telefonen ringde. Min sambos nummer. Han är på apoteket och lämnar in recept på LDN. Självklart måste de ringa mig varje gång för de blir så förvirrade av specialbeställningar på medicin. Klarade knappt att svara o när jag hörde att det var en främling höll jag på att lägga på rent instinktivt. Klarar inte telefon med främlingar, speciellt inte oförberedd. Hon tyckte det var en konstig styrka på naltrexon och skulle kolla att det faktskt var 3.0 mg jag skulle ha. Står både med siffror och bokstäver, men varsågod, ring mig. Min sambo har fullmakt, doktorn har kollat receptet, jag har kollat receptet, men ring och stör. Svårt sjuk men vem bryr sig. Ring doktorn nästa gång din jävel. Bra att de är noggranna; men orkar inte. Olika frågor varje gång så kan inte förutse... hjälp, nu kommer snart tårarna, det där puttrade ut mig över stupet. Men gråta kräver energi och det har jag inte så jag försöker stå emot...
måndag 8 september 2014
Tabu
Är gräsänka några dagar nu när min sambo hälsar på sina föräldrar. Gör mig tröttare såklart, när jag måste rå om mig själv. Laga mat och sånt. Men har bra stöd runt mig, matlådor, lättlagat, håller allt rent så inget hopar sig. Använder självklart diskmaskinen hela veckan!
Fasen kom just på att jag glömt ringa Gottfrieskliniken för att påminna om receptförnyelse för tredje gången. Såå drygt, bad min läkare på vc om detta recept (som måste specialbeställas och skrivs på papper) den 15/7! Nästan en månad senare fick jag reda på att hon inte kunde skriva ut det för hon fattade inte hur (trots att jag förklarat) så jag fick ringa specialist. Sagt och gjort, ringde dem måndag 13/8 och igen förra måndagen och ingenting händer. Jag blir galen!!! Jag ska inte behöva tjata så här... Började i god tid, men ändå kommer medicinen hinna ta slut innan jag får ny. Så jävla less på att behöva kämpa för precis allt. Ringde faktiskt Gottfrieskliniken innan men det var upptaget och sen glömde jag ringa igen. Till saken hör att jag tänkte bett sambon hämta ut mina andra mediciner samtidigt som denna men två av dem (tre?) går ut 9-10/9. Beställde allt på apoteket.se idag med bank-id. Så är det klart att hämta ut på apoteket när sambon kommer hem iallafall... blir så less bara. Tycker det är så dålig stil, fine det är väl inte med mening men känner mig så osynliggjord och översedd. Alla myndigheter och liknande bara kör över en, man är sedd som nån sorts andra klassens medborgare bara för att man har haft oturen att bli sjuk.
Till det långa. Svåra. Tabut.
Läs hela inlägget innan du dömer mig nu... Det är ju tabu att säga det här, men ibland är jag avundsjuk på cancerpatienter. Missförstå mig rätt, cancer är en fruktansvärd sjukdom som jag inte önskar någon men av flera skäl skulle jag hellre ha det än ME. Det första och starkaste skälet är samhällets attityder. Jag vet att fk har betett sig grisigt mot en del med cancer, men de beter sig grisigt mot alla, än mer mot oss med "konstiga" sjukdomar. De flesta bemöter cancerpatienter med medkänsla och omtanke. Cancerpatienter får (oftast) bra vård som är framtagen för dem.
MEpatienter blir bespottade, hånade, misstrodda och får lite till ingen vård alls. Berättar man att man har ME möts man ofta av oförstående och ignorans, folk vet inte vad det är och bryr sig inte. De förstår inte allvaret och inser inte att livskvaliteten för någon med ME är som en cancerpatient när den genomgår cellgifter och mår som sämst. Det är min vardag. Jag såg nåt diagram för cancersjuka om hur man mår och hur långt man har kvar att leva. Jag hamnade rätt långt ner och skulle i bästa fall ha 30-40 dagar kvar att leva om jag haft cancer och varit såhär dålig. I sämsta fall 10 dagar.
Cancer kan man kämpa mot, sen vinner eller förlorar man. Tro det eller ej men vissa dagar vill jag hellre dö än att leva såhär. Hade jag kämpat och sedan dött hade jag iallafall fått bra vård, bra bemötande, medkänsla och vetat att alla jag mött gjort allt de kunnat. Nu har läkare på riktigt skrattat åt mig.
ME tar över ditt liv och du kan inte göra ett skit åt det. Fler får ME än bröstcancer men ändå vet ingen nåt om det. Inga insamlingar görs, ingen lägger upp selfies för ME, eller springer för oss.
En barndomsvän fick cancerdiagnos för ett drygt år sen. Vi var alla såklart jätteoroliga och hoppades med hela våra hjärtan att hon skulle klara sig igenom det. Gjorde ateisters motsvarighet till att be till gud kan man väl säga.
Ett år senare har hon gått igenom det hon kallar "den värsta perioden i sitt liv", varit på roadtrip genom USA, sprungit ett maraton och blivit friskförklarad.
Jag är jätteglad för hennes skull, jag grät av lättnad och glädje när hon fått klartecken att cancern var borta.
Samtidigt är jag lite avundsjuk. Ett år. Ett år togs ifrån henne, knappt. Innan året var till ända kunde hon springa ett maraton. Jag kan inte ens gå 20 meter. Jag tror ingen kan förstå hur det är att vara 25 år och så sjuk att 20 meter är en lång sträcka. Och så här sjuk kommer jag kanske att vara resten av mitt liv.
Det läggs nästan inga pengar på statlig nivå på ME-forskning. Allt som dras in är egentligen anhöriga och sjuka som själva samlar ihop. Vissa knåpar ihop armband som de säljer för en femtiolapp eller så.
Läkare får ingen utbildning i ME. Attityderna är alltför ofta att vi är lata, vi inbillar oss...
Tro mig när jag skriver att jag skulle hellre än något annat bli frisk. Jag saknar att gå långa skogspromenader. Jag saknar att läsa en bok. Jag saknar att plugga; läsa obskyra lagtexter, domslut och förarbeten, träffa mina vänner, ha en mening i dagen. Jag saknar tom att städa. Känslan när det är klart och allt blänker. Blir trött bara av att skriva. Mitt hjärta pumpar hårt, jag är röd i ansiktet och andfådd nu, trots att jag ligger ner på soffan och skriver detta på mobilen...
Jag saknar att gå till gymmet, ta ut musklerna (friska muskler, de här som inte får syre tas ut av ingenting) och ha den där goa känslan av endorfiner och träningsvärk. Att ha uträttat nånting.
Jag vill ha mitt liv tillbaka, men det kommer jag kanske aldrig få.
För mig finns inga cellgifter som kan ta bort ME:n. Jag försöker ta de mediciner som finns, testa olika tillskott som ska hjälpa, boosta mitokondrierna, få upp vitamin D, B12, you name it! Har testat att lägga om kosten, jag har försökt yoga, promenader... det var ju innan jag visste att motion gör mig sämre. Vem fasen får sämre kondition av motion liksom?!
Men det klart... man säger ju inte till någon med influensa att gå till gymmet, och det känns ju som influensa det här. En bra dag känns det som influensa iallafall, en dålig dag är helvetet på jorden. Jag önskar ingen den smärta jag har upplevt, och kommer att uppleva igen, och igen. Den smärtan då man inte kan röra sig för det gör så förbannat ont i hela kroppen, allt man kan göra är att andas, hela tiden andas och hoppas att den här gången kommer det gå över fort. Eller migränen som strålar genom huvudet. Allt yttre får dig att få en våg av illamående så starkt att du är förvånad över att inte inälvorna är i en pöl på golvet. Bara att vrida på huvudet, eller hålla upp det för att dricka lite vatten... Utmattningen som gör att det kan vara en för stor ansträngning och du behöver hjälp av din partner att få glaset för du klarar inte det. Din partner som får göra alldeles för mycket.
Jag ber att jag inte ska bli så dålig att han behöver göra mer. Han är mer personlig assistent än han borde vara redan. Men hjälp utifrån är en sån som jag, som "bara" har ME (och fibro och IBS), inte värd.
Vi som "bara" har ME ska ju inte klaga, det är ju inte som att vi har cancer eller något annat som faktiskt är hemskt.
Fotnot:
Det är grovt uppskattat att 3% som har ME dör i sviterna av det. Dock är mörkertalet stort eftersom att ytterst få inkluderar ME i dödsorsaken. Normalt är en ME-relaterad död klassad som hjärt-eller organsvikt, andra vanliga dödsorsaker är cancer (risken för att få cancer ökar vid ME) eller självmord. Vid sjukdomar som HIV/AIDS eller cancer är oftast dödsorsaken sekundär som vid ME, dock är ju orsaken grundsjukdomen och detta skrivs in i dödsattesten, dock inte vid ME.
Beräknad livslängd för en person med ME är förkortad med 25 år.
torsdag 4 september 2014
Äventyr
Ja, eller vardagssyssla för de flesta, var på Lidl med min sambo... woho, spännande liv jag lever ;) Var fruktansvärt trött imorse, sov till halv 12 med vissa avbrott. Har legat helt utslagen med muskler som överkokt spaghetti. Men vi hade sagt igår att sambon skulle ta med mig till Lidl så jag fick handlat lite inför veckan han ska vara borta. Typ creme fraiche, ägg, purjolök och en stor godispåse ;) Haha. Lyckan att välja eget godis, det ni normisar! Sånt som ni inte sätter värde på! Hem o lika utslagen, men det var ju skönt att komma ut lite.
Sambon ska göra ett storkok idag, så nästa vecka kommer jag leva på rester, kokt ägg (kanske med spenatsoppa, det är ju lätt, gott o nyttigt) och pasta med purjosås (genovese?). Dvs saker som tar max 10 minuter att laga ;) får se hur det går, men kommer ha iallafall tre besökare så borde kunna få mat i mig. Pizza en dag med tänker jag :P Inte lätt det här. Hur klarar sig singlar med den här graden av ME innan de fått hemtjänst? Skulle få näringsbrist rätt fort tror jag. Att fixa 3 mål mat om dagen kommer jag inte klara ens i en vecka. Bara frukost är svårt. Får koka alla ägg samtidigt och typ käka kalla ägg till frukost. Skulle köpt kaviar. Oh well.
Är så sjukt avis på sambon med, han ska ju hälsa på sina päron som bor i Spanien. I min andra hemstad, Nerja. Saknar staden, landet, vännerna. Vill också följa med men är för sjuk, pank och ska på MR istället :( Dessutom är det sommar där fortfarande. 37 grader. Vattnet vid den här tiden på året är helt ljuvligt, +25° man kan bara ligga och flyta och njuta. Ska inte tänka på det, blir bara ledsen.
tisdag 2 september 2014
Drugs drugs drugs
Som många redan vet har jag inte så mycket mediciner på recept. Tex får jag inte smärtstillande för att jag är ung, trots att jag lever varje dag med smärta. Jag vill inte ens ta smärtstillande varje dag utan bara de dagarna som det är som värst men läkarna tycker ju att man ska ta varje dag för bäst effekt och då kan man bli beroende. Hur läkarlinjen kan vara så lång är fanimig ett under för de verkar ju inte lära sig nåt vettigt.
Iallafall, jag är starkt emot droger, även lagliga sådana. Som många andra har jag haft negativa upplevelser och sett på nära håll vad droger kan göra med folk i form av inte bara "lodisen på gatan" utan även ungdomsvänner som hamnat snett och liknande. Jag (och mina närmsta vänner) var ju alltid den i min ungdom som tackade nej till droger, höll mig till min öl och såg hur mina (andra) vänner blev påverkade av vad de stoppade i sig. Och så tycker doktorer att morfin ska man ta varje dag? Nej tack, å det bestämdaste.
Nu har jag en receptbelagd medicin som kallas ldn (läs mer på ldn.no) som inte svarar bra på morfin så trots byte av doktor så har jag inte bett om smärtstillande.
Men, jag och många andra med kroniska sjukdomar försöker ju såklart hitta vägar till att må så bra som möjligt. Kan man inte göra det med smärtstillande får man hitta andra vägar. Testa olika dieter, tillskott, holistiska behandlingar... you name it. Jag har testat en del dieter, mest för IBSen. Inte många har funkat. Nu är jag vegetarian men det är inte bara för hälsan utan även för djur etc. Såklart.
Har provat osteopati länge, mamma trodde verkligen på den här snubben, som har hjälpt henne och hennes man. Det funkade dock inte för mig. En sjukgymnast gjorde så jag knappt kunde gå på en vecka, höll på att spy av smärtan så fort jag tog ett steg. Akupunktur funkade lite men vid det laget jag testade var jag så sjuk att det tog mer energi att ta sig dit och hem än vad jag fick av behandlingen.
Så nu testar jag i tur och ordning olika vitaminer och tillskott. Alldeles för lång lista för att skriva här, men igår började jag med Ubiquinol (som är en form av Q10, men den tas upp bättre av kroppen. Tog Q10, Ubiquinon, innan, men detta ska alltså vara bättre) och NADH. Båda delar ska hjälpa cellerna. I NADHen var ocksä lite D-ribose som jag brukar ta till kaffet så det var väl bra. Hoppas det var därför jag orkade göra lite extra idag, även om jag ligger nu. Och att det ger mig verklig energi långsiktigt, inte falsk energi som tar slut. Håller tunmarna för att det ger mig en kick, fast kommer behöva starta en insamling för att ha råd att betala det löpande. Så vore kanske bäst om det inte funkar, har inte råd ;) Nej, tror säkert päronen skulle hjälpa mig om det krävs :)
Drugs drugs... who needs it? Konstiga regler tycker jag iallafall. Jag vill väl inte bli beroende av morfin heller; det går ju hur fort som helst. Verkar inte så bra öht. Borde ju kunna finnas något bättre alternativ till oss kroniskt sjuka. Undrar om USA (!?!) faktiskt är inne på nåt med marijuana? Alltså, jag vill ju inte bli beroende av det heller, har inte träffat några smarta marijuanabrukare direkt. Lite slöa i tanken? (Ja ok, jag är ju redan det av ME, men vill ju inte bli ännu trögare!) Men det kanske är bra för medicinskt bruk, bara lite. Alla droger och sånt är ju hemska i stora mängder men kan vara asbra i mikroskopiska mängder. Har hört om rent medicinsk marijuana som man typ sprayar i munnen och de har tagit bort den här "hög-känslan" så det är bara smärtstillande och tar bort illamående. Det hade vart nåt!
lördag 30 augusti 2014
måndag 25 augusti 2014
Sparka mig när jag ligger...
Det är otroligt jobbigt att vara kroniskt sjuk. Det säger ju sig självt - det är jobbigt att aldrig må bra! Men att förstå realiteten är väl omöjligt om man inte är där. Har haft en väldigt jobbig dag. Var så trött att jag skakade när vi kom hem. Nu är ryggen i kramp.
Lägenheten var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Jag försöker hålla ihop mig själv. Men när mitt liv ligger i händerna på byråkrater utan någon som helst flexibilitet eller empati, då är det nära att knäcka mig. Min situation är jobbig nog utan att systemet som ska hjälpa mig kämpar mot mig. Om jag nu ska vara sjuk - ha ont 24/7, alltid utmattad, spasmer, yrsel, vara beroende av familj, vara berövad min självständighet - så kan väl åtminstone myndighetskontaker gå smidigt? Men nej, de förvärrar min sjukdom, gör inget de ska utan att man påminner dem tusen gånger, lyssnar inte, trycker ner... Hur ska jag orka leva i en värld där jag ses som en börda, en värdelös parasit, där jag möts av förakt och nonchalans när jag söker hjälp? Jag börjar på riktigt förlora hoppet om framtiden.
söndag 24 augusti 2014
Gå i ide
Fy, vilken dag. Min kropp är inte alls med. Den har bestämt sig för att nu är det vinter, nu ska vi gå i ide. Har krupit in i min onepiece och kan inte ta mig för nånting. Är helt håglös, orkar inte titta på tv eller göra något alls så jag bara ligger här. Med spasmer som gör ont i min värkande kropp, huvudet är i ett dimmoln, kan inte lyfta mig från soffan. Känner mig ledsen på sjukdomen, på myndigheter, på världen. Sviken och övergiven av samhället. Tänk om jag inte hade haft min sambo. Vad skulle jag gjort då? Hade inte fått i mig nån mat idag. Han frågade vad jag ville ha till lunch. Jag svarade "en morot". Den lyckades jag få i mig. Herregud. Blir trött och känner ögonen slutas bara av att skriva. Får mjölksyra i armarna av att hålla telefonen. Skakar i händer och fingrar, plus spasmer som ruskar om kroppen, tack för predictive text...
Vill gå i ide nu och vakna i mars, får jag det?
Ska ringa lägenhetssnubben imorgon innan vi åker dit. Läste uthyrningspolicyn, står fast inkomst, men fanns en klausul om undantag för enskilda vid särskilda sociala eller medicinska skäl. Hej hopp, här kommer jag. Kan jag inte få ett löfte på telefon åker vi ner så sitter jag i min rulle och lipar tills jag får lägenheten. Jag klarar inte ett år till här, jag gör inte det. Känner hur depressionen av min situation kommer krypande, ångesten väntar på att jag ska sluta kämpa mot.
onsdag 20 augusti 2014
Sov du lilla videung
Hade sovmorgon idag, så skönt. Väldigt ofta blir man väckt av brötiga maskiner alldeles utanför fönstret som går i en timma, så irriterande för mig som behöver extra sömn och mår dåligt av ljud. Just nu diskar min sambo och har glömt stänga dörrarna, huvudvärk och illamående direkt. Och jag är för trött för att ropa. Dessutom känns det så drygt att klaga när han gör hushållsarbete och jag inte kan bidra alls... jädrans sjukdom det här. Han har för övrigt varit uppe sen 7.30, sömnproblem av stress över arbetslöshet. Dagens lata ungdom som bara vill gå hemma och dra. För vi har ju inte hyra att betala eller så. Han klättrar på väggarna här, och känner sig lika värdelös som jag. Kul kul. Han började göra frukost vid tio och jag bad att få sova vidare, när jag väl kunde sova så passade jag på. Han hade redan gjort te men när han kom in till mig med det hade jag redan somnat om. När jag gick upp stod yoghurt och sylt i en skål i kylen så det var bara att hälla på flingor.
Känner mig riktigt "sjuk" idag. Förkyld eller så. Blev superledsen när jag kom ihåg att jag alltid känner mig såhär. Eh, minne: guldfisk? Emotionell nivå: ostabil...
Så idag får det vara riktigt lugnt. Till skillnad från alla andra dagar när jag är så vild liksom -.-'
torsdag 14 augusti 2014
Min bästa väns bröllop
Skrev ett långt inlägg om bröllopet igår, tryckte på klar och det försvann?! Så elakt! Tack för den slösade energin, var det nån lektion i zen? Har ju tagit tid, först var jag adrenalinstinn och kunde inte fokusera, sen var jag tvungen att skriva brev till fk o fylla i blanketter. Sen försvann mitt inlägg. Ja, ni hör ju, det här inlägget vill inte bli skrivet... har nog fruktat det lite för även om det gick bra så var det jobbigt också.
Iallafall. Idag borde jag städa marsvinsburen men är så trött att jag har svårt att andas ordentligt. Ligger på soffan med ytlig andning, avbrutet av ett djupt andetag/suck då och då för att få syre. Ska skriva av mig lite och sen släpa mig till sängen för att göra en andningsövning och sova. Förhoppningsvis kan jag städa hos marsvinen efter det.
Var tvungen att pausa lite i skrivandet. Gick på toa o passade på att släpa mig till sängen när jag ändå att gjort ansträngningen att ta mig upp.
Så. Dags att berätta om bröllopet.
När jag vaknade hade jag så ont i ryggen att jag var spyfärdig av illamående och smärta. Sambon vädjade om att vi skulle ställa in, som han föreslagit redan tidigare i veckan eftersom att jag dels var så nervös och olustig för det och dels för att han vet mina gränser bättre än jag och han vet att jag är för sjuk för ett bröllop egentligen. Men men. Envis som jag är röt jag Nej, jag ska på detta bröllopet, kosta vad det kosta vill! Jag ville inte missa det, för min egen skull om inte annat, det är ett tillfälle jag ville dela med min äldsta vän även om vi har glidit isär nu. Så. Vi tog oss upp, vi tog oss dit, hela och rena. Eller ja, jag är väl kanske inte hel...?
Har sakta men säkert fått sån internaliserad funkofobi och dysfori om man kan säga det om en funkiskropp? Iallafall så känner jag ju starkt att det här är inte jag, det här är inte min kropp. Jag är pigg och intelligent, rapp i käften och stark i kroppen. Jag är inte denna förvirrade människa som bara ligger på soffan utan att kunna ens ta mig ut. Skulle jag klara mig ut om det började brinna? Antagligen skulle adrenalinet komma och hjälpa mig, men nu, utan brand, vet jag att jag inte kan ta mig ut. Jag kan ju knappt ta mig till toa. Sambon är inte hemma.
Iallafall, bröllopet. Det var fint, min ilska och besvikelse smälte bort och jag var glad för min vän och glad att jag var där. Det var rätt beslut trots blickar, trots kommentarer som är menade som snälla, hjälpsamma, trots att folk ska berätta för mig vad jag ska äta vad jag ska göra trots att de aldrig hört talas om min sjukdom och den sitter i hela kroppen. Visst att en diet kan hjälpa men tror de jag är så puckad att jag inte tänkt på det? Fattar de inte att jag är sjuk och fattig? Jag har varken råd eller ork att leva på organiska smoothies och fan och hans moster. Jag har ingen glutenallergi men många svär ju vid att gluten är roten till allt ont. Jag har provat, jag mår inte bättre utan gluten. Jag klarar inte heller lchf eftersom fett gör att min mage sparkar bakut. Dessutom finns dagar då jag är för trött för att vilja äta något, då måste jag bara få i mig något, vad som helst för att få lite näring. Klart en organisk smoothie hade varit bättre än en skorpa men det funkar inte så. Min sambo kan inte använda saker som låter de dagarna, han kan knappt diska trots att jag har öronproppar o är i ett annat rum, blender går fetbort när man är så ljudkänslig! Men ok. Folk tror de är hjälpsamma.
Min bästa väns kusin, som också är en nära vän då vi alla växte upp ihop, hade missat memot om mitt tillstånd. Jag trodde att hon skulle veta eftersom att resten av släkten visste men de hade missat att informera henne. Hon fick således en chock och kom fram till mig vit i ansiktet och helt tårögd. Det var jobbigt för oss båda men det är ändå skönt att veta att någon bryr sig... i slutet av kvällen satt hon i mitt knä vid baren och vi snackade tjejsnack och våra pojkvänner stod jämte och lärde känna varandra. Synd att hon bor i Stockholm! Var himla mysigt med lite normalitet. Tjejsnack, rödvinsfylla (bakis dagen efter, beställde pizza och drack cola. Take that självutnämnda dietister!), tappade bort min käpp... samma person, men ändå inte.
Summa summarum; det gick bra, det var kul, det fick mig att känna mig normal och jävligt "handikappad" och värdelös på samma gång.
tisdag 12 augusti 2014
Depression - jag överlevde
***TRIGGERVARNING - SJÄLVMORDSTANKAR, SJÄLVSKADA, DEPRESSION ***
I anledning av Robin Williams tragiska död så kom jag och min sambo att prata om depression och självmordstankar. Han sa först att det är själviskt att ta livet av sig när man har familj, en rätt vanlig åsikt hos de som inte har varit där. Där i det svarta hålet. Där all glädje sugs ur en. Där livet känns hopplöst, där ingen glädje finns i världen.
Jag berättade att man tänker inte så i det svarta hålet. Sjukdomen lyckas övertyga den rationella delen av hjärnan att nära och kära får det bättre utan en. Okej, de kommer sörja, men de kommer över det och de kommer ha ett lättare liv utan mig. Och jag orkar inte mer. Jag klarar inte att leva. Jag vill bara somna in och slippa ha ont, slippa ångesten. Dessa tankar har jag tänkt. Jag vet, och visste även då att det är inte så, man kommer inte över det, det livet blir inte bättre för dem man lämnar efter sig utan tvärtom, de får en stor börda. Men den rationella delen kopplas långsamt bort. Rösten som skriker "Du har fel" kan bli svagare och tystna helt om sjukdomen lyckas ta över. Precis som cancer sprider sig i kroppen gör depression.
Jag har funderat på hur jag skulle göra det, vilka låtar som skulle spelas på min begravning. Jag har tänkt ta bilen och köra in i en klippa eller av en bro. Jag har tittat på en full pillerburk och övervägt att svälja dem. Att bara få somna bort från världens smärta. Jag har skurit mig i armarna för att få ut smärtan i själen. Den smärtan kunde jag väldigt länge inte hantera, därför omvandlade jag den till fysisk smärta. Fysisk smärta, som den när man skär sig, var bättre. Man kan torka blodet, sätta på ett plåster och smärtan försvinner. Det är mycket svårare att sätta plåster på en trasig själ.
Så var mitt liv i flera år. Panikångest med tankar som snurrade i 180, som hur mycket jag än ville inte gick att stoppa. Jag kunde inte fokusera, jag kunde inte tänka på något annat. Ångesten tog ett grepp om mig så hårt att jag inte kunde andas. Det enda sättet jag blev lugn på var att skära upp mina armar, först när jag såg blodet rinna kunde jag andas igen.
Ni hör ju att detta inte är ett sunt beteende, och som ni förstår valde jag det lika lite som jag väljer ME och fibromyalgi nu. Det "ironiska" i mitt liv är att då omvandlade jag min psykiska smärta till fysisk för att den gick att hantera, nu har jag lärt mig hantera min psykiska smärta medan den fysisk smärtan är ohjälplig. Jag kan inte sätta plåster på hela kroppen. På varje nerv, muskel, led och ben.
Det är en fasa att vara deprimerad. Allt är svart, man är uppslukad i ett svart hål och inget kan göra en riktigt glad. Jag lever ännu, och anledningen till det är att jag lyckligtvis aldrig förlorade hoppet. Hoppet är ju som de säger det sista som lämnar människan. Det i kombination med nyfikenhet över att inte veta vad framtiden bär (jag antar att det är ett sorts hopp?) och kärleken till och från min familj och vänner gjorde att jag överlevde.
Jag säger inte att det var lätt, eller att alla kan komma ur det. Men jag blev frisk även om jag fortfarande bär spåren av det. Både fysiska på armarna och psykiska då jag är uppmärksam på tecknen, jag är på min vakt så det inte kommer tillbaks. Demonerna kan börja komma krypande och då måste jag slåss mot dem igen. De är lättare att stämma i bäcken kan jag ju säga...
Nu kanske ni undrar vad min hemlighet är? Vad gjorde jag som hjälpte mig?
Tyvärr är det väl så att det inte finns något standardsvar. Jag försökte mycket. Samtalsterapi (gick inget vidare), medicinering (gjorde mig sjukare) och grupp-KBT (töntigt). Jag tror i och för sig att visa KBT-tekniker har hjälpt mig i längden, som tankestopp. Det är dock så svårt att lära sig, tar en väldig tid innan det funkar och har man reella problem blir det lite att stoppa huvudet i sanden. Förträngning istället för att ta itu med det.
Vändningen för mig kom av en hund. Vi hade redan hundar men jag hjälpte till med en fosterhund ett tag och hennes glädje över det som mina hundar tog för givet gladde mig. Det gav mig ett lyft, och äntligen kunde jag andas. Sen gick det ju inte från en dag till en annan men hon fick mig att se färger igen och inte bara gråskalan.
Sen trillade jag dit igen och tog nästan livet av mig efter att jag blev våldtagen. Efter det blev jag förbannad och envis (ja, jag är jäkligt tjurig och envis) och bestämde att han ska fan inte få vinna, kosta vad det kosta vill men han ska inte få nöjet av att knäcka mig. Jag ska gå starkare och bättre ut i livet, för han är inte värd mina tankar och min energi längre. Det tog också tid, speciellt med mardrömmarna som hängde i långt efteråt.
Det jag försöker säga är att det är väldigt individuellt. För mig har det varit små händelser hit och dit. Saker som händer som gör att man får nånting. Nånting sätts igång inom en.
Nu håller försäkringskassan på och försöker knäcka mig igen. Jag är inte lika stark nu, ständig smärta och utmattning är rätt nedslående. Men jag försöker hålla näsan över vattenytan. Jag har verktyg, jag har drömmar, jag har kärlek.
Alla kämpar: fortsätt andas! Det kan bli bättre! Tro det eller ej men jag har varit helt fri i snart 5 år (efter 6-7 år som deprimerad) och i det stora hela så är jag lycklig nu. Ja; LYCKLIG. Jag är kär, jag är i harmoni, jag är glad. Trots att mitt liv är rätt tufft nu med sjukdom och fk så är jag glad. Så ge inte upp!!!
torsdag 24 juli 2014
Staten försöker ta livet av mig
Fick sjukintyg idag. Det sträcker sig tom 11/12 så min sammanlagda sjukintygstid är 1 år. Tror inte det räcker för aktivitetsersättning, tror det måste vara för ett år framöver men fk tror å andra sidan inte att en läkare kan se in i framtiden. Tydligen vet inte försäkringskassan vad "kronisk" betyder.
Får inte tag på fk, csn eller vc. Syrran skulle hjälpa mig ringa nu. Jag är helt förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska göra och denna osäkerhet och mina försök att ta reda på vad som gäller, vad jag kan göra, hur jag förväntas överleva gör mig sämre. Den inre stressen börjar äta på mig. Undrar om försäkringskassan kommer ge med sig när de dödat mig.
I Sverige finns inte plats för sjuka människor. Jag kan inte ens tillfredställa mina mest basala behov utan hjälp (matlagning tex), att gå på toa kan ta knäcken på mig så jag måste sova ett par timmar av ansträngningen, men hjälp av staten, det får jag inte! Kan man inte jobba eller plugga, vara en god samhällsmedborgare, är man ingenting värd. Då ska man mobbas till döds av paragrafer.
Tror ni inte att jag tiotusenmiljoner gånger hellre hade fullföljt min älskade juristutbildning och sen tjänat runt 30k istället för detta fängelse? Denna kropp med ben som inte bär, ständig smärta, illamående, spasmer och ett huvud fullt med bomull?
onsdag 9 juli 2014
Undersökningar och kval
Har trots det lyckats städa marsvinsburen igår och klippte sambons hår i morse. Det behövdes, klippte typ av 5 cm :-P Sen ett par timmars sömn på eftermiddagen, hehe. Sov mig tydligen igenom världens högljuddaste åskväder natten efter undersökningarna, så slutkörd, hörde inte nånting. Hade hummat när sambon klagade, så han trodde jag var vaken. Jag har nog vant mig att svara honom i sömnen när han pratar i sömnen... ;-)
Ska kolla på en lägenhet i Varberg imorgon. Jag vet inte om jag vill flytta dit eller stanna i Göteborg. Är nr 5 så är ju kanske inte så stor chans att vi får den... Å andra sidan var vi nr 10 förra veckan, så de första 5 tackade nej... (Har 85 månaders köplats och den är inte ens i centrum i en skitstad som Vbg!)
Den är bra på många sätt, radhus, bottenplan, egen ingång, uteplats... Inget badkar men det är ju ok. I Varberg. Tror jag skulle ha mer av ett socialt liv och inte känna mig så isolerad som här ute i Bergsjön där jag inte känner någon. Men tänk om sambon får jobb i Göteborg? Pendla blir jobbigt. Kanske bättre att flytta inom Göteborg, men det är ju också svinsvårt, speciellt när jag -MÅSTE- ha uteplats och egen ingång, det funkar inte med mina funktionshinder att bo som vi gör nu, oavsett var... Ahh.
Och jag har undersökningar i Gbg, men min VC-läkare ska sluta och vet bra läkare i Vbg, annars är det kanske ett problem här... Förvirrad som få nu. Och just det, inflyttning 1/9, så då måste vi få in nån fort som attan annars blir det dubbla hyror 2 månader! Och vi ska kunna övertala dem i Vbg att vi kommer betala hyran trots att vi inte har någon synlig inkomst, mamma kan gå in som borgensman (kvinna)
Får se hur vi tänker när vi sett den och så ska jag fråga fastighetsbolaget om hur det går att anpassa för mina funktionshinder. Svårt svårt.
torsdag 10 april 2014
Tro
Jag vet en del med den här sjukdomen som är troende. För egen del har jag alltid varit inbiten ateist, kan möjligtvis sträcka mig till agnostiker vissa stunder och jag erkänner att jag inte VET. Därför det kallas tro, eller hur?
Det här med att man inte vet inrymmer ju ett visst mått av tvivel och ofta känner jag att det hade säkert varit skönt att tro. Jag avundas nästan de som har en stark tro, en trygghet i en församling, en visshet att det finns en plan med allt och en gud som är god. Det måste på sätt och vis ge en extra styrka, speciellt om man går igenom något sånt här.
Själv skulle jag aldrig kunna ansluta mig till en organiserad religion. Jag ser Bibeln, Tora och Koranen som en samling myter eller sägner. Möjligtvis finns ett visst mått av historia i dem men det mesta är, för mig, inte mer än berättelser och sagor. Jag respekterar dock de som tror, men kanske aningens mer de som tror på religion och vetenskap. När det finns fysiska bevis på att jorden är äldre än 6000 år känns det lite som att skjuta sig själv i foten att hävda att allt som står i Bibeln etc är sant. Trots allt var det människor som skrev ner allting och det är mänskligt att fela! ;-)
Om jag skulle tro på något skulle det inte vara genom en förtryckande organisation som tjänar pengar på folks behov av tro.
Det jag tror på är själar. Jag tror på något sorts liv efter döden, själen försvinner nog inte helt. Svårt att förklara men har haft en del "övernaturliga" upplevelser, både farmor och farfar har hälsat på mig efter att de dött till exempel.
Jag kan inte riktigt förmå mig att tro på en högre makt. Vad är vi då? The Sims? Eller, det skulle ju vara möjligt men en GOD högre makt är svårare för mig att tro på. En ond däremot... Om man ser till allt förtryck och all sorg i världen så går inte det att bortförklara för mig med "fri vilja" och så vidare. Jag köper det inte.
Däremot är jag nästan helt säker på att det finns intelligentare livsformer än oss i universum. Det är så ofattbart stort så att vi skulle vara en slump, eller en kreation av Gud... nja.
Men. För att komma till min poäng. Att ha en tro hade nog varit fint, men det är (tyvärr) inte för mig. Jag är alldeles för skeptiskt lagd. Obstinat kanske.
Älskar den här sången.
Marie Fredriksson - Tro (English Subtitle): http://youtu.be/rz7Q5ZuE9BE
(For my English readers; I haven't seen the whole thing but I wouldn't have translated "tro" to "hope" but to "faith" in this video.)
lördag 8 februari 2014
Förvirrande specialistläkarbesök
Var ju ute och reste, det gick bättre än förväntat tror jag. Jag klarade det, pacade någorlunda, även om det var lite för hektiskt för mig där, rullstolen hjälpte men den gör mig ju inte frisk. Så att vara ute och åka rullstol varje dag är lite för mycket liv och rörelse för mig, jag brukar ju trots allt ligga hemma på soffan en 20-23 timmar om dagen.
Har pga detta bestämt mig för att inte följa med till Spanien i mars/april så sambon ska åka själv och jag ska klara mig på egen hand i hela... 12? dagar. Det blir nog bra. Pappa kan se till att jag har mat i huset och jag och marsvinen kan mysa utan krav. Inte för att älsklingen ställer mycket krav på mig, det är nog jag som tolkar in min egen prestationsångest och projicerar på honom.
Kom hem förra fredagen och i måndags var det dags för sista Gottfriesbesöket. Mamma och styvpappa följde med. Mamma är nog mer ledsen för min situation än vad jag är, jag försöker bara leva i den och inte tänka så mycket. Ta en dag i taget tills jag har ordnat livet. Dvs, fått en fastläkare, fått hjälpmedel, sjukskrivning godkänd, och allt annat som ska fixas som jag inte orkar.
Doktorn tyckte att mitt insjuknande är unikt. Jag har ju läst att de flesta insjuknar fort men också att det kan gå gradvis för ett fåtal så trodde jag var i den sistnämnda gruppen... Men men. Han tyckte inte heller att rullstol är typiskt för ME-patienter, det brukar tydligen inte ME-patienter ha. Konstigt, sa jag, det är massor i min supportgrupp som har det, vissa med diagnos härifrån. Well, han kunde inte skriva remiss.
Han vill nu att jag blir mer utredd för eventuell annan neurologisk sjukdom uppå ME:n och fibron, som om inte de två vore nog. Så jag ska dit för att ta prov på ryggmärgsvätska. Mmm, låång stor nål! Tur att de är bakom mig och sticker i ryggen så jag inte kan se den. En matsked ska de ta, och skicka lite till forskning. Forska på för fan, ni kan få vad ni vill av mig och mitt DNA om det i framtiden kan leda till nåt sorts framsteg nånstans.
Fick LDN utskrivet iallafall, så nu väntar jag på sms från apoteket att jag kan hämta och börja prova! Eller, rättare sagt så min pojkvän kan hämta det åt mig.
Min doktor var tydlig med att säga att jag ÄR sjuk, det är inte i mitt huvud, jag har ME. Det är verkligt för jag upplever det.
Är förvirrad över hela rullstolsgrejen dock, mamma blev också rätt irriterad. Jag har ju ett behov så om det är typiskt eller ej har väl inte med saken att göra? Hon frågade honom flera gånger vad han tyckte att jag skulle göra, för att bara ligga på soffan och inte ha någon möjlighet att komma ut kan väl inte vara bra heller? Han svarade egentligen inte. Han sa att han också skulle få lågt blodtryck och yrsel om han la sig ner i tre veckor. Jo, men jag fick yrseln lååångt tidigare och mitt blodtryck är normalt, thank you very much. Han var tydlig med att säga att det inte går att vila bort. Och jag blev så fundersam för det går ju inte att träna bort heller. Och det finns ingen bot, men ändå har jag förväntats bli frisk tidigare? Är väldigt förvirrad. Tidigare har jag ju tränat och pluggat och varit aktiv, gått ner i aktivitet successivt eftersom jag har blivit sämre. Jag har ju inte slutat med aktivitet och sen blivit sämre, snarare tvärtom. Det nya i höst och vinter har ju varit att mina skov inte blir bättre innan jag får ett nytt. Det som nu då inte var ett typiskt insjuknande. Eller ytterliggare insjuknande.
Suck.
Har försökt kontakta folk och ringt samtal, listat mig på Gamlestadstorgets vårdcentral (hört att den ska vara bra, och rehab är ju där intill. Dessutom sa sekreteraren på rehab att doktorerna där har skrivit remiss till rullstol för mina diagnoser, hon förstod inte hur det kunde vara problem att få remiss när jag har diagnoserna jag har och ett behov. Nä, men det finns mycket idioter, hon var nog lyckligt ovetande om all skit man får ta som sjuk.) Mer om det så snart jag orkar. (Någon som vet en bra läkare där?? Måste ringa och boka tid på måndag...)
Imorgon kväll ska jag på En skam för Sverige med Soran Ismail och Magnus Betnér tillsammans med min styvpappa. Frågade pappa först men han bara "Nej, jag ska ju till Sydamerika". Lam ursäkt alltså ;)
Ser fram emot det massa, synd att sambon inte kan tillräckligt bra svenska för att kunna uppskatta det, hade ju helst velat gå med honom, inte en av mina pappor! ;) Men det ska bli väldigt trevligt! Wish me luck, så tröööööööött!
fredag 17 januari 2014
Ett steg längre ner.
Ja... Har gett upp försöken att gå ut. Klarar inte att ta mig så långt som till spårvagnshållplatsen. Klarar inte ens att ta mig runt parkeringshuset. Trodde det skulle bli bättre men tydligen är detta ytterligare ett av de "permanenta" skoven som har kommit i höst/vinter. Jag tror det är ett skov som kommer gå över på nån vecka men sen får jag acceptera att det är så numera.
Ingen doktor har ringt, får avboka at.
Syrran ska hjälpa mig hämta ut mitt pass och köra oss till flygplatsen. Olika dagar alltså. Så får jag väl hyra en rullstol i Spanien. Man kan tydligen få rullstol på flygplatsen med? Måste be sambon be sin pappa hämta oss på flygplatsen, buss är ju uteslutet, speciellt med byten. Alldeles för trött. När jag måste stå och gå, typ i köket så använder jag en stol som stöd när jag går och sätter mig så fort jag ska vara på samma ställe. Måste nog fixa hembesök för at ändå, hade ju inte kunnat ta mig dit. Ja jösses.
Hej, jag har en kronisk sjukdom.
måndag 18 november 2013
Lite nedstämd
Jag orkar helt enkelt inte med de saker jag gjorde för ett år sedan, eller ens för några månader sedan. Och redan för ett år sedan kändes det som att jag inte orkade någonting för jag orkade aldrig gå ut t.ex. men nu orkar jag ju inte ens samla krafter till att moppa då och då. Hushållsarbete blir helt bortprioriterat för skolan och den orkar jag ju heller knappt med... I våras orkade jag ju ta hand om mammas vovve rätt regelbundet men nu orkar jag knappt ta en promenad med honom när jag är där, och promenaden älsklingen och jag tog igår var den som var lilla kvällsrundan innan. Som tar ca 15-20 min nu, innan 10.
Blir lite rädd av den här utvecklingen, men min rädsla kommer i skymundan för när jag försöker prata om det blir det sopat under mattan. Av oförstående och förnekelse och sorg. Folk förstår inte att det faktiskt blir värre, och att jag, deras anhöriga, faktiskt kan bli sjuk. Sjukare, kan man ju påpeka här, men innan har det mer varit... Milt jobbigt? Jag vet inte, och jag vet inte hur jag ska få dem att förstå. Ta ett allvarligt snack med alla? Försökte aningens genom att dela ut RMEs broschyr om ME/CFS men det verkade inte vara så intressant, eller som att de inte tror att det rör mig, jag är en unik patient som inte får dessa sjukdomar lika allvarligt som alla andra, jag är ett av de milda fallen? Jag var kanske det, men tyvärr inte längre...
När jag försöker förklara heter det bara att alla glömmer saker, alla tappar ord, alla sluddrar när de blir trötta, alla är trötta ibland, jag är trött för att jag inte har gjort någonting (vilat en dag) eller för att jag överansträngt mig etc etc....
söndag 17 november 2013
Att leva med ME/CFS och fibromyalgi
"USA:s hälso- och smittskyddsmyndighet CDC konstaterar att ME/CFS-sjuka är lika funktionsnedsatta som patienter med MS, SLE/lupus, hjärtsjukdom eller cancerpatienter under cytostatikabehandling."
Nej, tack och lov är inte jag en av de som har det värst, de är HELT handikappade (funktionsnedsatt känns inte rättvisande för de som ligger i ett mörklagt rum över 20 timmar per dygn), men tänk er att ha svår influensa. Varje dag. Och försök sen leva normalt.
Nästa gång du får influensa, så försök leva normalt. Gå till jobb/skola, gå till gymmet, ta en fika med en kompis, gå och shoppa, gör alla hushållssysslor. Dammsug med influensa. Och sen kan du få höra att det nog inte är så jobbigt, eller att folk "vet hur det är". (Det gör de ju med influensa men varje dag. I åratal.) Eller att om du tränar så kanske smärtan går över. Du blir piggare, får endorfiner. Har ingen sagt det när du har influensa?
Det är konstaterat att om man har me/cfs är det en sak som kan göra en sämre. Överansträngning är att be om att bli sängliggande ett tag.
Eller sägs det till någon med ms att hen nog bara behöver träna? Eller att om hen bara vilar lite så blir hen nog bättre?
Jag fick min diagnos i mars i år. Då fick jag medicin, som ska vara symptomlindrande. Problemet är att jag har inte blivit bättre. Tvärtom blir jag successivt sämre. Jag får ondare och jag blir tröttare. Jag får skov där jag på flera veckor knappt klarar att ta mig upp ur sängen, att duscha är en så stor ansträngning att jag måste vila en timme. Efter skoven har jag kommit ytterligare ett hack längre ner.
I vardagen kämpar jag, att jag går på mina föreläsningar när jag mår "som vanligt" är bara ren viljestyrka och en ovilja att acceptera att jag är sjuk.
Jag har fått hjälpmedel som jag inte behövde för ett halvår sedan. Nu vet jag inte hur jag skulle överleva utan mina gummilappar för att öppna burkar, och även när jag använder dem gör det ont i händer och handleder. Jag har ortoser för att stödja handlederna, och ryggen, och knäna, och armbågarna.
Jag kommer att behöva köpa en käpp snart. Klarar jag mig utan kryckor/rullator/rullstol i ett år till är det positivt.
Det är klassat som en neurologisk sjukdom.
Jag mår fysiskt dåligt och bara för att det inte syns på mig, och bara för att jag ler så betyder inte det att jag inte är dålig. Förhoppningsvis så slipper jag rullstol eller nåt annat som gör att det syns med. Men bara för att jag går normalt betyder inte det att det inte gör ont när jag går (eller står eller sitter eller ligger) men jag visar det inte.
fredag 3 maj 2013
Veckan som gått
Träffade en gammal kompis, hon är också kroniskt sjuk men på ett helt annat sätt. Men hon är en av de viljestarkaste, mest positiva personer i världen. All cred till henne för hur hon hanterar det. Var skönt att prata med någon som vet hur det är att vara kroniskt sjuk. Vi skulle aldrig säga "jag vet hur det är" till varandra, för man kan inte ens föreställa sig, och det är skönt att prata med någon som VET det. Som inte försöker låtsas, jag vet att det är godhjärtat, och ett försök att sätta sig in i situationen, visa medkänsla, men nej, du vet INTE hur det är att vara kroniskt sjuk om du inte är det. Och även om du är det så vet du inte hur just jag har det. Och jag kan inte ens föreställa mig hur hon har det, våra sjukdomar är så olika. Skönt att prata iallafall.
Återbesök på Gottfries igår, kom inte fram till något nytt men jag gör allt rätt så jag ska fortsätta på samma spår. Var på power-yoga imorse (skulle varit body balance, men kul ändå. Jobbigt!) innan skolan. Feedback på arbetet, nyttigt och skönt att veta att man faktiskt gjort mycket rätt!
Pysslat om mig själv ikväll, lyxchoklad och ett glas rött (Allegro, rekommenderas! Betyder glädje vilket är enda anledningen till att jag tog just det, behövde piggas upp den dagen men sen piggade något annat upp så inte öppnat förrän nu. Tips om man gillar ett lätt rött vin. Har kommit på att jag är en Shiraz-tjej), sen bad och nu säng. Och catch-up med bloggen. ;)