Var på släktkalas igår, med pappas släkt. En farbror hade fyllt år och ordnade kalas. Måste erkänna att jag var nervös, jag har inte träffat dem på ett par år och min hälsa störtdök ju som bekant i höstas/vintras. Alltså, för första gången skulle jag träffa släkten i rullstol. Visste inte alls hur de skulle reagera, vad de skulle säga, hur mycket frågor, hur mycket tvivel... osv. Tack och lov så är de underbara! Alla är snälla och empatiska människor! Hade inte behövt oroa mig, men man möts ju av oförstående, tvivel och nedlåtande hela tiden, även av de man trodde skulle fatta bättre.
Självklart fick jag en hel del blickar och frågor när jag kom i rullstolen, men det var enbart bekymrade miner med omtanke av mig. Så himla fint. Det låter ju som att det ska vara självklart men som alla andra sjuka vet är det ju inte så. Fick ju såklart förklara sjukdomen i korthet några gånger, men det gick bra. Inga skeptiska blickar, inga "men du ser ju inte sjuk ut" osv. Snarare "va, kan folk vara så korkade att de tror allt syns utanpå?" Och ett gapskratt från en farbror när jag pratade om irritationen i att vissa verkar tro att man är mentalt nedsatt pga rullstol. Kommentaren "Min hjärna sitter inte i benen även om din verkar göra det" var det som föranledde skrattet och ett "säger du verkligen så?!". (Beror på humöret, sa jag, men har inte sagt det på riktigt än.)
Orkar inte skriva så mycket mer nu, är så trött efter kalaset. Var hemifrån sammanlagt 6 timmar, var ett kalas som började kl 13. Kall buffe, läsk, mineralvatten, kaffe och tårta. Inga excesser alltså och vädret sprack upp så vi kunde sitta ute i partytält. Härligt att få komma ut på, inget som skulle trötta ut en vanlig människa men mig, puh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar