Personligt ombud

Läste en blogg där det stod om personligt ombud. I Göteborg är det diakonin som har hand om det och jag mailade dem igår.
Nyss kollade jag på hemsidan för färdtjänst i Göteborg då jag måste ringa dem och fråga vad som hänt med min ansökan. Insåg då hur mycket jag behöver ett personligt ombud eftersom det äntligen klickade att jag bara skickat in läkarintyg, inte själva ansökan. Det gjorde jag i maj. Vill typ dunka huvudet i väggen åt min egen dumhet men a) kan inte ta mig upp från sängen (som har gavel) b) har redan ont i huvudet så det räcker. Åhh, alltså det är ju inte konstigt att jag glömmer en blankett av de tretusen jag skickar in till alla myndigheter men ORKA! Kan någon ta hand om allt det där åt mig, NU?! Klarar verkligen inte. När ett telefonsamtal eller ifyllande av blankett kan vara hela min dagsenergi är det för mycket med alla dessa olika.

Eller fyllde jag i blanketten och skickade in? Kanske gjorde det... kanske inte. Kanske kom den bort i posten. Kanske skickade jag inte in den. Jag vet inte alls helt ärligt. Hjälp. Vill inte vara dement vid 25, tack som fan M.E.!

@ soffan

Här ligger vi och myser.

Jäkla M.E.

Supertrött, ont som fasen (inget konstigt jag vet vet. Inte bygga marsvinsbur ostraffat med ME.) och väldigt känslig. Kan inte formulera mig och när min sambo då inte lyssnar när jag säger nåt utan måste ha en förklaring blir det svårt, han går för fort fram, jag hinner inte med, jag höjer rösten, han blir irriterad, jag blir irriterad, svamlar. Suck. Gör ju inte saken bättre att han också har en hjärnskada så han glömmer mina problem och klarar inte att ta hänsyn till det. Tur att vi är så sams som vi är... Sen började han röja och kan ju inte göra det lugnt och stillsamt utan det smälls i skåpsluckor och slamras med disken och jag mår piss. Fick stänga av tvn och sätta i öronproppar. Lär bli att sätta på ögonmasken och sova. Eller vila. Dvala. Usch hatar det. Ligger i ett intet, vaken men kan inte göra något. Ont. Rycker. Kan inte sova. Höll på att somna innan men börjar ju rycka och hade marsvinen i knäet så det ville jag såklart inte. Gud kan knappt skriva. Om ni visste hur detta såg ut innan rättstavning. Siffror och bokstäver i en enda röra. Mår så illa nu, måste sluta innan jag spyr. Ciao!

Adrenalin is a girl's best friend

Tja, iallafall om tjejen har ME. Och är väldigt frustrerad, ledsen, uppgiven och behöver ett projekt för att muntra upp sig! Så då bestämmer hon sig för att ge sina marsvin ett nytt hem, och köper bokhylla, golvlim och vinylmatta. Sen spikar hon och svär över det dumma IKEA som inte kan göra hållbara bokhyllor med ordentliga bakstycken så man måste spika och fixa och gaah! Och sen får hon hjälp av sin sambo, som är den mest ohändiga människa som finns (sätter benen på ett ikeabord fel??)... plastmatta i hörnen, sambo med morakniv. Inga olyckor men herre min hatt, jag har aldrig sett två hörnen så ojämt skurna. Fick sätta lite extrabitar plastmatta över hålen han gjorde...♡ Limmet är lite segtorkat så vi får fortsätta imorgon. Kommer bli bra det här! Om inte adrenalinet försvinner först... Försöker pacea och ta hjälp av sambon, men ni vet hur det är när man kommer igång med nåt :)

Som det ser ut på bilden ska kanterna på mattan klippas bort, mittenhyllan ska i för att stadga upp; så den ska få ett par "tunnlar" så marsvinen kan springa mellan och sen är det klart, bara i med spån, hus, tunnlar, hö och marsvin! Ser fram emot det!

Sparka mig när jag ligger...

Det är otroligt jobbigt att vara kroniskt sjuk. Det säger ju sig självt - det är jobbigt att aldrig må bra! Men att förstå realiteten är väl omöjligt om man inte är där. Har haft en väldigt jobbig dag. Var så trött att jag skakade när vi kom hem. Nu är ryggen i kramp.
Lägenheten var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Jag försöker hålla ihop mig själv. Men när mitt liv ligger i händerna på byråkrater utan någon som helst flexibilitet eller empati, då är det nära att knäcka mig. Min situation är jobbig nog utan att systemet som ska hjälpa mig kämpar mot mig. Om jag nu ska vara sjuk - ha ont 24/7, alltid utmattad, spasmer, yrsel, vara beroende av familj, vara berövad min självständighet - så kan väl åtminstone myndighetskontaker gå smidigt?  Men nej, de förvärrar min sjukdom, gör inget de ska utan att man påminner dem tusen gånger, lyssnar inte, trycker ner... Hur ska jag orka leva i en värld där jag ses som en börda, en värdelös parasit, där jag möts av förakt och nonchalans när jag söker hjälp? Jag börjar på riktigt förlora hoppet om framtiden.

Paragrafryttare och pirater

Måste väl säga att trots min status som sjukskriven juriststudent så är jag mer av en pirat. Eller kanske på grund av att jag läser juridik. Eller läser jag juridik för att jag är pirat? Mycket av juridiken handlar ju om att hitta kryphål, och det är jag expert på. Jag kan argumentera för min sak, och få rätt. Som de säger i Pirates of the Caribbean "It's more of a guideline than a rule you see". Problemet är paragrafryttarna. De som inte kan stava till flexibilitet och inte klarar att tänka utanför boxen.
Enligt Varbergs Bostads "riktlinjer" så måste man ha en fast inkomst. Borgensmän och förskott använder de sig inte av. Även om man så är miljonär. Trots att de enligt dem själva vill veta att man kan betala hyran 6 månader framöver. Det spelar alltså ingen roll om man KAN betala hyran i 6 månader framöver, någon med fast inkomst kan ju bli av med den; få sparken eller hoppa av universitetet. Jag påpekade detta men paragrafryttaren fortsatte upprepa att enligt deras riktlinjer ska man ha fast inkomst och vi kan återkomma när vi har det. Dvs när min sambo fått jobb eller när min aktivitetsersättning gått igenom. Det är så dumt att jag inte klarar att tänka på det.

Ska snart sätta fart och göra mig redo för pappas ankomst och vår utflykt till arbetsterapeuten. Sen blir det Hornbach för köp av giftfri silikon och plastmatta till nya bokhylleburen åt marsvinen. Pappa och sambon ska innan AT åka och hämta bokhyllan i Partille. Så jag har nåt att roa mig med idag iallafall. Antar att det är bättre än att hälla sprit i morgonteet som syrran föreslog... Oroa er inte, teet är uppdrucket utan sprit.

Gå i ide

Fy, vilken dag. Min kropp är inte alls med. Den har bestämt sig för att nu är det vinter, nu ska vi gå i ide. Har krupit in i min onepiece och kan inte ta mig för nånting. Är helt håglös, orkar inte titta på tv eller göra något alls så jag bara ligger här. Med spasmer som gör ont i min värkande kropp, huvudet är i ett dimmoln, kan inte lyfta mig från soffan. Känner mig ledsen på sjukdomen, på myndigheter, på världen. Sviken och övergiven av samhället. Tänk om jag inte hade haft min sambo. Vad skulle jag gjort då? Hade inte fått i mig nån mat idag. Han frågade vad jag ville ha till lunch. Jag svarade "en morot". Den lyckades jag få i mig. Herregud. Blir trött och känner ögonen slutas bara av att skriva. Får mjölksyra i armarna av att hålla telefonen. Skakar i händer och fingrar, plus spasmer som ruskar om kroppen, tack för predictive text...
Vill gå i ide nu och vakna i mars, får jag det?

Ska ringa lägenhetssnubben imorgon innan vi åker dit. Läste uthyrningspolicyn, står fast inkomst, men fanns en klausul om undantag för enskilda vid särskilda sociala eller medicinska skäl. Hej hopp, här kommer jag. Kan jag inte få ett löfte på telefon åker vi ner så sitter jag i min rulle och lipar tills jag får lägenheten. Jag klarar inte ett år till här, jag gör inte det. Känner hur depressionen av min situation kommer krypande, ångesten väntar på att jag ska sluta kämpa mot.

Varför krånglar allt?

Blir så less när allt ska krångla. Missar frimärke så bara 1 av 3 brev når FK. Saker strular, oväntade utgifter... Summa summarum, skulle betala 1700 nu 600 till. Pengar jag inte har... suuuuck. Hade inte beställt NADH och Ubiquinol från iherb för att testa denna månaden om jag visste att jag skulle ha dessa extrautgifter, plus att CSN skickade en räkning på 1700 till som ska vara betald 29/8, tack för förvarningen. Brukar man inte få vänta ett år med att börja betala? Har strulat med kundtjänst till nå lakan vi köpte på groupon i typ vintras som gick sönder första gången vi använde dem, de skulle skicka nya, inget har kommit, de har inte gått att kontakta... fick äntligen tag på groupon som jag skickade HELA tråden till som säger "du har skrivit fel mailadress" öh, nej, jag har tryckt "svara", har de bytt mail är det inte mitt fel! Blir galen! Och den där jävla lägenheten och pengar och aahhh! Måste hela mitt liv strula? Är så trött på att mitt liv ligger i händerna på folk som aldrig träffat mig som sitter och bestämmer mitt öde. Ska jag få pengar, ska jag få lägenhet? Så jävla förnedrande, så jävla maktlös! Åhhh... tror jag måste ta ett glas vin. Eller gå och dränka mig.

Omtumlande dag

Var tvungen att gå upp tidigt (för mig) så nu lär jag behöva sova snart. Vaknade såklart av mig själv en halvtimme innan klockan ringde, brukar ju vakna tidigt för att somna om en timme senare, men det kunde jag ju inte idag.
Var hos kardiologen, mamma o styvpappa körde mig dit. EKG:t var bra, blodtryck bra, låter bra, ska få kallelse till ultraljud. Gick rätt fort, vilket var skönt. Tog en fika efteråt och sen bjöd gullföräldrarna på en shoppingrunda på ica maxi och pizza :)

När vi var på ica ringde ett privat nummer, jag tänkte sarkastiskt att "åh, det kanske är Varbergs Bostad" men trodde det skulle vara nån läkare eller nåt sånt. Försäkringskassan kanske... SÅ VAR DET VARBERGS BOSTAD!!! Vi fick lägenheten vi ville ha, som vi var nr 3 i kö till! :D Sen började bostadskillen såklart noja om att vi inte har någon inkomst just nu, fast jag sa att vi har borgensmän och han sa att vi måste visa att vi kan betala hyran i 6 månader framöver så jag sa att om du vill kan vi betala 6 månadshyror i förskott för vi har besparingar (sambon har, fast i Spanien). Han skulle kolla på det, ta boendereferenser, kreditupplysning och prata med kollegor. Jag sa "säg inte nej innan du pratat med oss igen". Kan man göra nåt i såna här situationer? :/ Väntar på aktivitetsersättning, men har inte fått den, sambon arbetslös... åh gud, om de erbjuder oss denna och sen tar den ifrån oss vet jag inte vad jag gör! O.o

Den pensionerade boxaren i mig

För 30 riksdaler har jag köpt en 2 meter lång garderob på blocket. Ska hämta den på måndag, eller rättare sagt, jag ska be pappa och sambon hämta den före min tid hos arbetsterapeuten. :) Kan bli en billig bur det här! Efter arbetsterapeuten åker vi till Hornbach och köper akvariesilikon (eller annan giftfri silikon) och en våtrumsmatta eller nån annan bra plastmatta som vi sen lägger in i bokhyllan, och tada, en ny bur! Glädjer mig så åt detta projekt.

Glädjer mig mindre åt att gå upp kl 8 imorgon för att vara hos kardiologen i Angered kl 10. Mamma o styvpappa kör. Kommer äntligen få tillbaks min käpp också! Går som en pensionerad boxare nu. Ni vet, stel och ostadig efter för många smällar...

Sov till 12 idag, med undantag för lite vakentid vid 7-8... Så skönt, men inte är jag nå piggare för det, tvärtom. Helt väck. Skulle ta ett bad, och brukar börja med att skölja ur badkaret innan jag tappar upp vattnet. Så också idag, bortsett från att jag glömde ta ner duschslangen innan jag satte på vattnet och bytte kran till duschen... Så jag blev blöt. Och lite sur. Gåshuden började efter en 20 minuter, så fick gå upp ur det varma badet innan det blev värre. En timme senare och jag ligger fortfarande och huttrar i min enorma frottebadrock... Tvivlar på att det är kardiologiskt det här men det är väl bra att de kollar... Hatar att ME:n tom förstör mina bad, kan jag få ha nånting i fred?
Just nu är jag väldigt otålig och vill gå i ide tills nästa vår, när jag förhoppningsvis är klar med utredningarna, har aktivitetsstöd (som jag nog måste fylla i igen för jag glömde frimärke och bara bostadstillägget har kommit in till FK) och bor i Varberg. Låt mig sova...

Har ett inlägg om funkofobi av olika sorter i mig men kan inte få ut det. Är för trött. Ni vet, det skriver sig själv i mitt huvud när jag ligger och ska somna, men att faktiskt få ner det i skrift är ju omöjligt. Har också i mig en debattartikel om hur dåligt vi behandlas men det är ju ännu svårare att få ner i print. Låser sig totalt. Blir helt slut bara av att skriva såna här nonsens-blogginlägg så... zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Sov du lilla videung

Hade sovmorgon idag, så skönt. Väldigt ofta blir man väckt av brötiga maskiner alldeles utanför fönstret som går i en timma, så irriterande för mig som behöver extra sömn och mår dåligt av ljud. Just nu diskar min sambo och har glömt stänga dörrarna, huvudvärk och illamående direkt. Och jag är för trött för att ropa. Dessutom känns det så drygt att klaga när han gör hushållsarbete och jag inte kan bidra alls... jädrans sjukdom det här. Han har för övrigt varit uppe sen 7.30, sömnproblem av stress över arbetslöshet. Dagens lata ungdom som bara vill gå hemma och dra. För vi har ju inte hyra att betala eller så. Han klättrar på väggarna här, och känner sig lika värdelös som jag. Kul kul. Han började göra frukost vid tio och jag bad att få sova vidare, när jag väl kunde sova så passade jag på. Han hade redan gjort te men när han kom in till mig med det hade jag redan somnat om. När jag gick upp stod yoghurt och sylt i en skål i kylen så det var bara att hälla på flingor.

Känner mig riktigt "sjuk" idag. Förkyld eller så. Blev superledsen när jag kom ihåg att jag alltid känner mig såhär. Eh, minne: guldfisk? Emotionell nivå: ostabil...
Så idag får det vara riktigt lugnt. Till skillnad från alla andra dagar när jag är så vild liksom -.-'

Beroendesamhället

Lustigt hur mycket tid man har som sjukskriven utan sociala medier. Jag "får" fortfarande slösurfa men orkar ju inte läsa så mycket och tröttnar fort. Är så van att ha mobilen eller ipaden "hela tiden" (eller ja, jag sover ju en del, men det känns som typ hela tiden). Mycket är för att jag ska vara i kontakt med samhället. Jag är beroende av internet för att se omvärlden, men jag borde lära mig att vara mer zen, vara i nuet och inte längta ut. Fast det klart man gör!
Har gått "cold turkey" på mitt beroende, omvärlden. Skärmar. Men det känns bra. Lite tomt, lite konstigt men jag tror det är bra i längden.
Hela samhället är beroende av dessa skärmar, det är ju inte bara jag som ligger hemma som ständigt är uppkopplad, ständigt nåbar. Skulle vilja helt stänga av mobilen men folk behöver ju kunna nå mig. Typ läkare och så... Någon tipsade om en app som begränsar skärmtiden så du inte kan sitta med mobilen hela tiden. Skulla ladda ner men har glömt vad den heter. Och det var ju självklart på twitter! ;)

Har bestämt mig för att fixa en ny bur till mina marsvin. Nu går de i en bur som är sammankopplad med en rasthage så de har gott om plats men det äe ju lite otympligt och när vi flyttar kommer vi antagligen ha mindre vardagsrum så det kommer inte få plats. Alltså ska jag köpa nåns gamla Billybokhylla, klä insidan med plastmatta et voila! En marsvinsbur. Den kommer vara 202×80 cm, mätte storleken på burhagen och den är sammanlagt ca 195×120cm! Tror mina marsvin är de enda som får mindre bur när man byter till bokhylla, de flesta gör det för att få större än de gallerburar man kan köpa! Så kan jag sälja gallerburen och packa ner rasthagen som sen får vara ute på somrarna :) Hoppas att vi kan göra detta på måndag. Pappa kommer hem från Lappland tidigt så ska höra om han kan köra mig till arbetsterapeuten på måndag (äntligen har elrullstolsprocessen satts igång!) och om vi sen kan hämta en bokhylla (folk säljer dem på löpande band!) och åka till Hornbach eller liknande och köpa lim och plastmatta :) Kommer bli såå bra! Då kan vi sätta tillbaks dem på denna sidan rummet också så blir det inte dragigt för dem vid fönstret i höst :)

Koppla av, koppla ner.

Mår rätt kasst nu. Har märkt under helgen att jag är väldigt emotionellt känslig för tillfället. Blir jätteupprörd för ingenting på sociala medier, sådär så jag kokar och ser rött, gråter över alla krig och elände (kanske inte så konstigt med allt som händer i världen nu, men inte nyttigt för min hälsa). Gissar att det är en kombination av väderomslag och myndighetsstress, men det är inte bra för mig. Har fått ondare, är tröttare, väldigt fragil. För att skydda mig själv och försöka må så bra som möjligt har jag bestämt mig för att ta en paus från sociala medier under tiden jag är så här känslig. Får se hur länge det är. Kan vara allt från några dagar till några månader. Rolig sjukdom det här, så förutsägbar. Eller inte. Borde nog, om jag är smart (haha) hålla mig borta tills efter valet.

Så nu går jag i ide från sociala medier, kommer dock finnas kvar här på bloggen och ska försöka uppdatera minst en gång i veckan, helst oftare. Ni kan alltid lämna en kommentar här. (Funkar det inte så försök att trycka förhandsgranska först och sen publicera så tror jag det ska gå? Eller hur var det nu Mireille? Du har ju samma plattform, samma problem...)

Ta hand om er så ska jag försöka göra detsamma. ♡
Idag spöregnar det här, min kropp skriker i protest och jag önskar jag hade smärtstillande som funkar! Marsvinsgos och sängläge för mig.

Min bästa väns bröllop

Skrev ett långt inlägg om bröllopet igår, tryckte på klar och det försvann?! Så elakt! Tack för den slösade energin, var det nån lektion i zen? Har ju tagit tid, först var jag adrenalinstinn och kunde inte fokusera, sen var jag tvungen att skriva brev till fk o fylla i blanketter. Sen försvann mitt inlägg. Ja, ni hör ju, det här inlägget vill inte bli skrivet... har nog fruktat det lite för även om det gick bra så var det jobbigt också.

Iallafall. Idag borde jag städa marsvinsburen men är så trött att jag har svårt att andas ordentligt. Ligger på soffan med ytlig andning, avbrutet av ett djupt andetag/suck då och då för att få syre. Ska skriva av mig lite och sen släpa mig till sängen för att göra en andningsövning och sova. Förhoppningsvis kan jag städa hos marsvinen efter det.

Var tvungen att pausa lite i skrivandet. Gick på toa o passade på att släpa mig till sängen när jag ändå att gjort ansträngningen att ta mig upp.
Så. Dags att berätta om bröllopet.

När jag vaknade hade jag så ont i ryggen att jag var spyfärdig av illamående och smärta. Sambon vädjade om att vi skulle ställa in, som han föreslagit redan tidigare i veckan eftersom att jag dels var så nervös och olustig för det och dels för att han vet mina gränser bättre än jag och han vet att jag är för sjuk för ett bröllop egentligen. Men men. Envis som jag är röt jag Nej, jag ska på detta bröllopet, kosta vad det kosta vill! Jag ville inte missa det, för min egen skull om inte annat, det är ett tillfälle jag ville dela med min äldsta vän även om vi har glidit isär nu. Så. Vi tog oss upp, vi tog oss dit, hela och rena. Eller ja, jag är väl kanske inte hel...?

Har sakta men säkert fått sån internaliserad funkofobi och dysfori om man kan säga det om en funkiskropp? Iallafall så känner jag ju starkt att det här är inte jag, det här är inte min kropp. Jag är pigg och intelligent, rapp i käften och stark i kroppen. Jag är inte denna förvirrade människa som bara ligger på soffan utan att kunna ens ta mig ut. Skulle jag klara mig ut om det började brinna? Antagligen skulle adrenalinet komma och hjälpa mig, men nu, utan brand, vet jag att jag inte kan ta mig ut. Jag kan ju knappt ta mig till toa. Sambon är inte hemma.

Iallafall, bröllopet. Det var fint, min ilska och besvikelse smälte bort och jag var glad för min vän och glad att jag var där. Det var rätt beslut trots blickar, trots kommentarer som är menade som snälla, hjälpsamma, trots att folk ska berätta för mig vad jag ska äta vad jag ska göra trots att de aldrig hört talas om min sjukdom och den sitter i hela kroppen. Visst att en diet kan hjälpa men tror de jag är så puckad att jag inte tänkt på det? Fattar de inte att jag är sjuk och fattig? Jag har varken råd eller ork att leva på organiska smoothies och fan och hans moster. Jag har ingen glutenallergi men många svär ju vid att gluten är roten till allt ont. Jag har provat, jag mår inte bättre utan gluten. Jag klarar inte heller lchf eftersom fett gör att min mage sparkar bakut. Dessutom finns dagar då jag är för trött för att vilja äta något,  då måste jag bara få i mig något, vad som helst för att få lite näring. Klart en organisk smoothie hade varit bättre än en skorpa men det funkar inte så. Min sambo kan inte använda saker som låter de dagarna, han kan knappt diska trots att jag har öronproppar o är i ett annat rum, blender går fetbort när man är så ljudkänslig! Men ok. Folk tror de är hjälpsamma.

Min bästa väns kusin, som också är en nära vän då vi alla växte upp ihop, hade missat memot om mitt tillstånd. Jag trodde att hon skulle veta eftersom att resten av släkten visste men de hade missat att informera henne. Hon fick således en chock och kom fram till mig vit i ansiktet och helt tårögd. Det var jobbigt för oss båda men det är ändå skönt att veta att någon bryr sig... i slutet av kvällen satt hon i mitt knä vid baren och vi snackade tjejsnack och våra pojkvänner stod jämte och lärde känna varandra. Synd att hon bor i Stockholm! Var himla mysigt med lite normalitet. Tjejsnack, rödvinsfylla (bakis dagen efter, beställde pizza och drack cola. Take that självutnämnda dietister!), tappade bort min käpp... samma person, men ändå inte.

Summa summarum; det gick bra, det var kul, det fick mig att känna mig normal och jävligt "handikappad" och värdelös på samma gång.

Depression - jag överlevde

***TRIGGERVARNING - SJÄLVMORDSTANKAR, SJÄLVSKADA, DEPRESSION ***

I anledning av Robin Williams tragiska död så kom jag och min sambo att prata om depression och självmordstankar. Han sa först att det är själviskt att ta livet av sig när man har familj, en rätt vanlig åsikt hos de som inte har varit där. Där i det svarta hålet. Där all glädje sugs ur en. Där livet känns hopplöst, där ingen glädje finns i världen.

Jag berättade att man tänker inte så i det svarta hålet. Sjukdomen lyckas övertyga den rationella delen av hjärnan att nära och kära får det bättre utan en. Okej, de kommer sörja, men de kommer över det och de kommer ha ett lättare liv utan mig. Och jag orkar inte mer. Jag klarar inte att leva. Jag vill bara somna in och slippa ha ont, slippa ångesten. Dessa tankar har jag tänkt. Jag vet, och visste även då att det är inte så, man kommer inte över det, det livet blir inte bättre för dem man lämnar efter sig utan tvärtom, de får en stor börda. Men den rationella delen kopplas långsamt bort. Rösten som skriker "Du har fel" kan bli svagare och tystna helt om sjukdomen lyckas ta över. Precis som cancer sprider sig i kroppen gör depression.

Jag har funderat på hur jag skulle göra det, vilka låtar som skulle spelas på min begravning. Jag har tänkt ta bilen och köra in i en klippa eller av en bro. Jag har tittat på en full pillerburk och övervägt att svälja dem. Att bara få somna bort från världens smärta. Jag har skurit mig i armarna för att få ut smärtan i själen. Den smärtan kunde jag väldigt länge inte hantera, därför omvandlade jag den till fysisk smärta. Fysisk smärta, som den när man skär sig, var bättre. Man kan torka blodet, sätta på ett plåster och smärtan försvinner. Det är mycket svårare att sätta plåster på en trasig själ.

Så var mitt liv i flera år. Panikångest med tankar som snurrade i 180, som hur mycket jag än ville inte gick att stoppa. Jag kunde inte fokusera, jag kunde inte tänka på något annat. Ångesten tog ett grepp om mig så hårt att jag inte kunde andas. Det enda sättet jag blev lugn på var att skära upp mina armar, först när jag såg blodet rinna kunde jag andas igen.
Ni hör ju att detta inte är ett sunt beteende, och som ni förstår valde jag det lika lite som jag väljer ME och fibromyalgi nu. Det "ironiska" i mitt liv är att då omvandlade jag min psykiska smärta till fysisk för att den gick att hantera, nu har jag lärt mig hantera min psykiska smärta medan den fysisk smärtan är ohjälplig. Jag kan inte sätta plåster på hela kroppen. På varje nerv, muskel, led och ben.

Det är en fasa att vara deprimerad. Allt är svart, man är uppslukad i ett svart hål och inget kan göra en riktigt glad. Jag lever ännu, och anledningen till det är att jag lyckligtvis aldrig förlorade hoppet. Hoppet är ju som de säger det sista som lämnar människan. Det i kombination med nyfikenhet över att inte veta vad framtiden bär (jag antar att det är ett sorts hopp?) och kärleken till och från min familj och vänner gjorde att jag överlevde.
Jag säger inte att det var lätt, eller att alla kan komma ur det. Men jag blev frisk även om jag fortfarande bär spåren av det. Både fysiska på armarna och psykiska då jag är uppmärksam på tecknen, jag är på min vakt så det inte kommer tillbaks. Demonerna kan börja komma krypande och då måste jag slåss mot dem igen. De är lättare att stämma i bäcken kan jag ju säga...

Nu kanske ni undrar vad min hemlighet är? Vad gjorde jag som hjälpte mig?
Tyvärr är det väl så att det inte finns något standardsvar. Jag försökte mycket. Samtalsterapi (gick inget vidare), medicinering (gjorde mig sjukare) och grupp-KBT (töntigt). Jag tror i och för sig att visa KBT-tekniker har hjälpt mig i längden, som tankestopp. Det är dock så svårt att lära sig, tar en väldig tid innan det funkar och har man reella problem blir det lite att stoppa huvudet i sanden. Förträngning istället för att ta itu med det.
Vändningen för mig kom av en hund. Vi hade redan hundar men jag hjälpte till med en fosterhund ett tag och hennes glädje över det som mina hundar tog för givet gladde mig. Det gav mig ett lyft, och äntligen kunde jag andas. Sen gick det ju inte från en dag till en annan men hon fick mig att se färger igen och inte bara gråskalan.

Sen trillade jag dit igen och tog nästan livet av mig efter att jag blev våldtagen. Efter det blev jag förbannad och envis (ja, jag är jäkligt tjurig och envis) och bestämde att han ska fan inte få vinna, kosta vad det kosta vill men han ska inte få nöjet av att knäcka mig. Jag ska gå starkare och bättre ut i livet, för han är inte värd mina tankar och min energi längre. Det tog också tid, speciellt med mardrömmarna som hängde i långt efteråt.

Det jag försöker säga är att det är väldigt individuellt. För mig har det varit små händelser hit och dit. Saker som händer som gör att man får nånting. Nånting sätts igång inom en.

Nu håller försäkringskassan på och försöker knäcka mig igen. Jag är inte lika stark nu, ständig smärta och utmattning är rätt nedslående. Men jag försöker hålla näsan över vattenytan. Jag har verktyg, jag har drömmar, jag har kärlek.

Alla kämpar: fortsätt andas! Det kan bli bättre!  Tro det eller ej men jag har varit helt fri i snart 5 år (efter 6-7 år som deprimerad) och i det stora hela så är jag lycklig nu. Ja; LYCKLIG. Jag är kär, jag är i harmoni, jag är glad. Trots att mitt liv är rätt tufft nu med sjukdom och fk så är jag glad. Så ge inte upp!!!

Adrenalin eller förbättring

Vi emmisar har en kul lek som kallas "Adrenalin eller förbättring". Det är när man en dag mår aningens bättre, man kan göra mer än på länge eller göra en aktivitet längre än vanligt.
Då är frågan, har man blivit förbättrad eller är det bara en lång adrenalinkick? (Vi kan få dem nämligen, de kan sitta i timmar, dagar, eller tom veckor.)
Oftast är ju svaret adrenalin tyvärr. Andra gånger kanske en faktiskt har blivit bättre men om man då utnyttjar sin nyfunna energi tar man lätt ut sig och hamnar på ruta ett igen. Gör man det och det är adrenalin kan man tom bli sämre än man var från början. Så när en emmis känner sig en aning bättre ska hen vila. Alltid. Alltid alltid denna vila. Är det en förbättring så vilar man för att kroppen då har energin att återhämta sig och man kanske blir ännu bättre. Är det adrenalin vilar man så adrenalinet förhoppningsvis går ur kroppen och man vet hur man "egentligen" mår (inte så kul, men lättare att ta det lugnt). Problemet, det stora feta problemet med adrenalinkickar är ju att man lätt blir manisk. Man struntar i förmaningar och tankar på att ta det lugnt. Man vill "bara bli färdig" eller "utnyttja" (den falska) energin. Man hoppas såklart också varje gång att det är en förbättring; men jag tror att ett stort tecken på att det faktiskt är adrenalin är att man inte beter sig rationellt och vilar fast man vet att det behövs. Adrenalin gör en lite korkad. Plus inflammation i hjärnan med allt det innebär, som svårigheter att se orsakssamband, minnesproblem och koncentrationssvårigheter.
Ett exempel är vad jag gjorde innan idag, ett par gånger. Jag stod upp, flera minuter. "Men wow, flera minuter, applåder", tänker ni kanske nu. Men för mig, som inte klarat att stå upp mer än 30-60 sekundet utan att blir yr och svimfärdig ända sen i januari är flera minuter mycket! För jag blev inte yr och svimfärdig. Lite trött och ont i benen och jag visste att jag BORDE sätta mig ner. "Ta arbetsstolen och sätt dig!" Men det gjorde jag inte. Jag stod, insåg det efter nån minut, tänkte "Wow,  jag står!" (Häftig känsla efter så många månader.) Tänkte sen "Herregud, håller jag på att bli bättre!" Tätt följt av "Pucko, det är adrenalinet sen i lördags såklart..." Orsaken till att jag inte kunnat sova, att jag är lite manisk, att jag inte kan hindra mina tankar och ord från att snubbla över varandra.

Adrenalin. Hatkärlek. Suck.

Bröllopet gick bra förresten. Kommer i en annan post. Ska bara försöka lugna ner adrenalinet och samla mina tankar.

Hem ljuva hem

Blandade känslor inför den där rubriken. Skönt att vara hemma hos sambon med våra rutiner saker och allt sånt. Tråkigt för nu kommer jag inte ut. Tråkigt för jag vill inte bo här längre, känns mer som ett fängelse än en fristad. Blir så isolerad härute i Bergsjön där jag inte känner nån, kan inte ta mig ut...

Är rätt trött och känslosam nu, var jobbigt att packa ihop och åka bil en timme. Ont överallt, febrig, utmattad och spasmer så jag kan inte vila.

Om en vecka gifter sig min bästa kompis och jag ska ta mig dit på nåt vänster. Se glad ut, ducka frågor om rullstol och sjukdom och få det överstökat. Ser inte fram emot det ett dugg.
Vi har alltid haft perioder då vi inte ses och hörs så mycket men blir ens äldsta vän svårt sjuk och rullstolsburen hör man av sig! I min värld. Men nej. Fick inbjudan på posten. Så mycket var jag värd. Litet bröllop så jag ska tydligen vara glad att ens vara bjuden. Har alltid trott att vi skulle vara varandras brudtärnor men så blev det inte. Är så sårad av allt, men absolut mest att hon inte bryr sig om att jag är sjuk. Mer än att tänka på hur jag ska placeras vid bordet med rullstol. Som om det är... relevant överhuvudtaget. Jag är så sjuk att jag sitter i rullstol och bordsplacering av sagda rullstol är viktigare än min hälsa?

Kommer ångra om jag inte går, därför ska jag gå dit och hålla god min.

Hoppas det kommer ut många lägenheter imorgon på Varbergs bostads hemsida. De lägger ut varje söndag och nu är det ny månad. Vill så gärna flytta. Trots att jag inte kan betala hyra. Så jävla mycket på en gång nu. Vill gå i idé medan någon annan löser mina problem. Vill inte kämpa för mina rättigheter, vill att skyddsnätet ska fånga upp mig. Vill att min sambo ska få jobb så han blir gladare och så att försäkringskassans strulande inte blir så viktigt. Så vi kan klara oss ändå...