Sparka mig när jag ligger...

Det är otroligt jobbigt att vara kroniskt sjuk. Det säger ju sig självt - det är jobbigt att aldrig må bra! Men att förstå realiteten är väl omöjligt om man inte är där. Har haft en väldigt jobbig dag. Var så trött att jag skakade när vi kom hem. Nu är ryggen i kramp.
Lägenheten var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Jag försöker hålla ihop mig själv. Men när mitt liv ligger i händerna på byråkrater utan någon som helst flexibilitet eller empati, då är det nära att knäcka mig. Min situation är jobbig nog utan att systemet som ska hjälpa mig kämpar mot mig. Om jag nu ska vara sjuk - ha ont 24/7, alltid utmattad, spasmer, yrsel, vara beroende av familj, vara berövad min självständighet - så kan väl åtminstone myndighetskontaker gå smidigt?  Men nej, de förvärrar min sjukdom, gör inget de ska utan att man påminner dem tusen gånger, lyssnar inte, trycker ner... Hur ska jag orka leva i en värld där jag ses som en börda, en värdelös parasit, där jag möts av förakt och nonchalans när jag söker hjälp? Jag börjar på riktigt förlora hoppet om framtiden.