Depression - jag överlevde

***TRIGGERVARNING - SJÄLVMORDSTANKAR, SJÄLVSKADA, DEPRESSION ***

I anledning av Robin Williams tragiska död så kom jag och min sambo att prata om depression och självmordstankar. Han sa först att det är själviskt att ta livet av sig när man har familj, en rätt vanlig åsikt hos de som inte har varit där. Där i det svarta hålet. Där all glädje sugs ur en. Där livet känns hopplöst, där ingen glädje finns i världen.

Jag berättade att man tänker inte så i det svarta hålet. Sjukdomen lyckas övertyga den rationella delen av hjärnan att nära och kära får det bättre utan en. Okej, de kommer sörja, men de kommer över det och de kommer ha ett lättare liv utan mig. Och jag orkar inte mer. Jag klarar inte att leva. Jag vill bara somna in och slippa ha ont, slippa ångesten. Dessa tankar har jag tänkt. Jag vet, och visste även då att det är inte så, man kommer inte över det, det livet blir inte bättre för dem man lämnar efter sig utan tvärtom, de får en stor börda. Men den rationella delen kopplas långsamt bort. Rösten som skriker "Du har fel" kan bli svagare och tystna helt om sjukdomen lyckas ta över. Precis som cancer sprider sig i kroppen gör depression.

Jag har funderat på hur jag skulle göra det, vilka låtar som skulle spelas på min begravning. Jag har tänkt ta bilen och köra in i en klippa eller av en bro. Jag har tittat på en full pillerburk och övervägt att svälja dem. Att bara få somna bort från världens smärta. Jag har skurit mig i armarna för att få ut smärtan i själen. Den smärtan kunde jag väldigt länge inte hantera, därför omvandlade jag den till fysisk smärta. Fysisk smärta, som den när man skär sig, var bättre. Man kan torka blodet, sätta på ett plåster och smärtan försvinner. Det är mycket svårare att sätta plåster på en trasig själ.

Så var mitt liv i flera år. Panikångest med tankar som snurrade i 180, som hur mycket jag än ville inte gick att stoppa. Jag kunde inte fokusera, jag kunde inte tänka på något annat. Ångesten tog ett grepp om mig så hårt att jag inte kunde andas. Det enda sättet jag blev lugn på var att skära upp mina armar, först när jag såg blodet rinna kunde jag andas igen.
Ni hör ju att detta inte är ett sunt beteende, och som ni förstår valde jag det lika lite som jag väljer ME och fibromyalgi nu. Det "ironiska" i mitt liv är att då omvandlade jag min psykiska smärta till fysisk för att den gick att hantera, nu har jag lärt mig hantera min psykiska smärta medan den fysisk smärtan är ohjälplig. Jag kan inte sätta plåster på hela kroppen. På varje nerv, muskel, led och ben.

Det är en fasa att vara deprimerad. Allt är svart, man är uppslukad i ett svart hål och inget kan göra en riktigt glad. Jag lever ännu, och anledningen till det är att jag lyckligtvis aldrig förlorade hoppet. Hoppet är ju som de säger det sista som lämnar människan. Det i kombination med nyfikenhet över att inte veta vad framtiden bär (jag antar att det är ett sorts hopp?) och kärleken till och från min familj och vänner gjorde att jag överlevde.
Jag säger inte att det var lätt, eller att alla kan komma ur det. Men jag blev frisk även om jag fortfarande bär spåren av det. Både fysiska på armarna och psykiska då jag är uppmärksam på tecknen, jag är på min vakt så det inte kommer tillbaks. Demonerna kan börja komma krypande och då måste jag slåss mot dem igen. De är lättare att stämma i bäcken kan jag ju säga...

Nu kanske ni undrar vad min hemlighet är? Vad gjorde jag som hjälpte mig?
Tyvärr är det väl så att det inte finns något standardsvar. Jag försökte mycket. Samtalsterapi (gick inget vidare), medicinering (gjorde mig sjukare) och grupp-KBT (töntigt). Jag tror i och för sig att visa KBT-tekniker har hjälpt mig i längden, som tankestopp. Det är dock så svårt att lära sig, tar en väldig tid innan det funkar och har man reella problem blir det lite att stoppa huvudet i sanden. Förträngning istället för att ta itu med det.
Vändningen för mig kom av en hund. Vi hade redan hundar men jag hjälpte till med en fosterhund ett tag och hennes glädje över det som mina hundar tog för givet gladde mig. Det gav mig ett lyft, och äntligen kunde jag andas. Sen gick det ju inte från en dag till en annan men hon fick mig att se färger igen och inte bara gråskalan.

Sen trillade jag dit igen och tog nästan livet av mig efter att jag blev våldtagen. Efter det blev jag förbannad och envis (ja, jag är jäkligt tjurig och envis) och bestämde att han ska fan inte få vinna, kosta vad det kosta vill men han ska inte få nöjet av att knäcka mig. Jag ska gå starkare och bättre ut i livet, för han är inte värd mina tankar och min energi längre. Det tog också tid, speciellt med mardrömmarna som hängde i långt efteråt.

Det jag försöker säga är att det är väldigt individuellt. För mig har det varit små händelser hit och dit. Saker som händer som gör att man får nånting. Nånting sätts igång inom en.

Nu håller försäkringskassan på och försöker knäcka mig igen. Jag är inte lika stark nu, ständig smärta och utmattning är rätt nedslående. Men jag försöker hålla näsan över vattenytan. Jag har verktyg, jag har drömmar, jag har kärlek.

Alla kämpar: fortsätt andas! Det kan bli bättre!  Tro det eller ej men jag har varit helt fri i snart 5 år (efter 6-7 år som deprimerad) och i det stora hela så är jag lycklig nu. Ja; LYCKLIG. Jag är kär, jag är i harmoni, jag är glad. Trots att mitt liv är rätt tufft nu med sjukdom och fk så är jag glad. Så ge inte upp!!!