Varje dag är en kamp för överlevnad

Kanhända en dramatisk rubrik men ändå den dystra sanningen som sjuk. Inte minsta uns av energi över till att läka eller leva bara överleva. När sjukdomarna tagit sitt och myndigheterna resten är jag för trött för att göra annat än att överleva. Andas gör ont, är svårt, ytligt och kräver koncentration. Jag försöker drömma mig bort från smärta och utmattning men spasmerna rycker mig tillbaks till verkligheten. På senare tid är det också ångest som håller mig från vilan. Ångest över allt som ska göras, papper som ska fyllas i, mail som ska skickas och myndigheter en ska ringa och tjata på. Var är tex mitt läkarintyg jag bad om i början av januari? Eller det skriftliga avslaget på elrullstol i början av februari? Nej, allt en ber om måste tjatas om, kämpas för. och vem har ork för det? Och så ett besök till en eller annan hälsovårdsarbetare var och varannan vecka. Knappt hinner jag återhämta mig från ett besök innan det är dags för nästa.
Var är tiden för att leva? Energin blir bara sämre och sämre. Det sägs ju att en ska vara frisk för att orka vara sjuk... Jag blir sjukare av det jag ska orka som sjuk.

Min sambo behöver hjälpa mig tvätta håret pga min sjukdom, bristande energi, så jag funderar på att klippa av det. Och det är toppen på ett isberg... det ni inte ser, det jag inte kan förklara, sätta ord på... Det är svårt att andas. För lite energi. För mycket ångest, ångest av att vara sjuk och hjälplös och behöva kämpa. Rädslan inför dagen jag inte orkar kämpa längre, för gott. Den dagen gråten har tagit slut.

Hem ljuva hem

Blandade känslor inför den där rubriken. Skönt att vara hemma hos sambon med våra rutiner saker och allt sånt. Tråkigt för nu kommer jag inte ut. Tråkigt för jag vill inte bo här längre, känns mer som ett fängelse än en fristad. Blir så isolerad härute i Bergsjön där jag inte känner nån, kan inte ta mig ut...

Är rätt trött och känslosam nu, var jobbigt att packa ihop och åka bil en timme. Ont överallt, febrig, utmattad och spasmer så jag kan inte vila.

Om en vecka gifter sig min bästa kompis och jag ska ta mig dit på nåt vänster. Se glad ut, ducka frågor om rullstol och sjukdom och få det överstökat. Ser inte fram emot det ett dugg.
Vi har alltid haft perioder då vi inte ses och hörs så mycket men blir ens äldsta vän svårt sjuk och rullstolsburen hör man av sig! I min värld. Men nej. Fick inbjudan på posten. Så mycket var jag värd. Litet bröllop så jag ska tydligen vara glad att ens vara bjuden. Har alltid trott att vi skulle vara varandras brudtärnor men så blev det inte. Är så sårad av allt, men absolut mest att hon inte bryr sig om att jag är sjuk. Mer än att tänka på hur jag ska placeras vid bordet med rullstol. Som om det är... relevant överhuvudtaget. Jag är så sjuk att jag sitter i rullstol och bordsplacering av sagda rullstol är viktigare än min hälsa?

Kommer ångra om jag inte går, därför ska jag gå dit och hålla god min.

Hoppas det kommer ut många lägenheter imorgon på Varbergs bostads hemsida. De lägger ut varje söndag och nu är det ny månad. Vill så gärna flytta. Trots att jag inte kan betala hyra. Så jävla mycket på en gång nu. Vill gå i idé medan någon annan löser mina problem. Vill inte kämpa för mina rättigheter, vill att skyddsnätet ska fånga upp mig. Vill att min sambo ska få jobb så han blir gladare och så att försäkringskassans strulande inte blir så viktigt. Så vi kan klara oss ändå...