Historien om elrullstolen jag inte fick

Kom inte ihåg hur mycket jag skrivit om detta, men tydligen inte så mycket. Och lovade hela historien, så här kommer den:

I augusti förra året så började jag processen att få en elrullstol, för att kunna bli mer självständig. I nuläget orkar jag för det mesta gå lite hemma men blir trött och andfådd och måste lägga mig och vila efteråt. Jag har en manuell rullstol, men när armarna är lika trötta som benen gör ju den bara att jag kan komma ut med hjäp.
Så jag ansökte om elrullstol med hjälp av (främst) min arbetsterapeut. Som skickar ansökan till kostnadsansvarig. Kostnadsansvarig anser utan underlag för det att jag snart kommer bli bättre, därför ska jag inte få någon elrullstol nu när jag behöver. Jag kanske inte lämnar tillbaks den om jag blir bättre?!

Arbetsterapeut ringer mig. Jag får förklara varför jag inte kommer bli bättre inom överskådlig framtid. Lite nedslående, kan tyckas. Jag måste sitta och förklara för vårdpersonal att min sjukdom är kronisk och det betyder att jag inte kommer bli bättre. Det finns ingen bot, eller förklaring, eller hopp om snabbt tillfrisknande. Arbetsterapeuten ska berätta detta för kostnadsansvarig.

Kostnadsansvarig anser då att elrullstolen kommer göra mig "passiviserad" och jag kommer nu tydligen bli sämre om jag skulle få en elrullstol. (Skulle jag inte nyss bli frisk?)
Förstår inte riktigt logiken här. Nu kan jag inte på egen hand ta mig ut. Skulle jag få ett hjälpmedel som gör att jag kan bli mer självständig och göra mer saker så skulle jag bli passiviserad? Blir jag inte mer aktiv om jag gör mer saker? Tydligen tror de att mina ben kommer förtvina om jag har en elrullstol och inte kommer ut och går, men det gör jag ju ändå inte och jag kommer ju bara använda den ute?
Arbetsterapeut ringer mig. Jag förklarar ovanstående. Förklarar också att kommer jag bara UT med rullstolen så kan jag ställa den och gå ett varv runt den om det är så, men nu kan jag inte gå ut alls. Även om jag kanske en bra dag skulle kunna gå från A till B så finns då inga garantier att jag klarar att ta mig tillbaka från B till A och därför går jag inte ut alls. Avsaknaden av elrullstol, att inte kunna ta mig ut, gör mig alltså passiviserad, inte tvärtom. Arbetsterapeuten tycker det var ett bra argument och ska säga det till kostnadsansvarige.

Efter detta 40 minuter långa samtal faller jag ihop på golvet, svim-och kräkfärdig. Där ligger jag tills jag orkar släpa mig till soffan. Den krassa verkligheten är att jag inte orkar gå ens 20 meter utan försämring...

Vi är nu framme i december nån gång. Arbetsterapeuten bokar in en tid för hembesök, hen har mer frågor från kostnadsansvarig. I januari kommer hen hem till mig. Hen ställer ungefär samma frågor som tidigare, jag ger samma svar. Besöket tröttar ut mig enormt. Jag nämner att vi äntligen fått ny lägenhet, på bottenplan med egen ingång och trådgård. Slipper liten hiss och otillgänglig ingång, kan bostadsanpassa och få ramp till ytterdörren. Frågar om jag kan ta med elrullstolen ner, när vi flyttar till annat landsting.

I slutet av januari säger kostnadsansvarig att eftersom jag ska flytta kan jag inte ta med rullstolen ändå och lägger ner mitt ärende. När arbetsterapeuten berättar detta för mig ber jag hen prata med en arbetsterapeut i mitt nya landsting och skicka mina papper dit så att de kan börja ny ansökan så fort och smidigt som möjligt. Jag pratar även själv med en arbetsterapeut där som först tycker att ansökan som pågått så länge ska bli klar så jag har med en rullstol ner och slipper börja om. När jag säger vad kostnadsansvarig sagt blir hen tveksam och ska ta reda på om jag kan ta med rullstol från mitt gamla landsting till mitt nya. Hen ringer tillbaks några dagar senare och säger att jag kan ta med elrullstol, de kommer sen ansöka om att a) ta över kostnaden för den eller b) att jag får en ny, likvärdig, och den gamla skickas tillbaks. Detta om de använder olika märken.

Jag ringer upp min nuvarande arbetsterapeut med de glada nyheterna. Nu kan vi prova ut en elrullstol så fort som möjligt!
Hen ringer tillbaks en vecka eller så senare och säger att kostnadsansvarige avslagit min ansökan med hänvisning till att jag snart ska flytta till ett nytt landsting och får inte ta med elrullstolen så det är ingen idé att gå vidare med ansökan för så kort tid. Detta är i februari. Jag ber att få dels mina papper för ansökan och dels avslaget skriftligt från kostnadsansvarig. Ansökan kommer på posten men inget avslag.

Idag har jag varit och hämtat mina journalkopior. Där står att min ansökan om elrullstol makulerades 22/1, ingen ytterligare kontakt med kostnadsansvarig finns nedskriven, inte heller mina uppgifter om att elrullstol fås ta med.

Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

7 § Personer som anges i 1 § har rätt till insatser i form av
särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1-–9, om de
behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte
tillgodoses på annat sätt. Personer som anges i 1 § 1 och 2 har, under samma förutsättningar, även rätt till insatser
enligt 9 § 10.

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda
levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt
utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som
behöver dem och stärker deras förmåga att leva ettsjälvständigt liv. Lag (2005:125).

Hälso- och sjukvårdslag (1982:763)

Krav på hälso- och sjukvården

2 a § Hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller
kraven på en god vård. Detta innebär att den ska särskilt
1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och
tillgodose patientens behov av trygghet i vården och
behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och
integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och
sjukvårdspersonalen,
5. tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i
vården.

Olika insatser för patienten ska samordnas på ett
ändamålsenligt sätt.

Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården ska,
om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk
bedömning av sitt hälsotillstånd. Lag (2014:822).

2 b § Patienten och dennes närstående ska ges information
enligt vad som anges i 3 kap. patientlagen (2014:821). Lag (2014:822).

...

Landstingets ansvar

3 § Varje landsting ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt
dem som är bosatta inom landstinget. Detsamma gäller dem som
är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och
stadigvarande vistas inom landstinget. Även i övrigt ska
landstinget verka för en god hälsa hos hela befolkningen. Vad
som i denna lag sägs om landsting gäller också kommuner som
inte ingår i ett landsting, i den mån inte annat följer av 17 §. Vad här sagts utgör inte hinder för annan att bedriva
hälso- och sjukvård.

...

Varje dag är en kamp för överlevnad

Kanhända en dramatisk rubrik men ändå den dystra sanningen som sjuk. Inte minsta uns av energi över till att läka eller leva bara överleva. När sjukdomarna tagit sitt och myndigheterna resten är jag för trött för att göra annat än att överleva. Andas gör ont, är svårt, ytligt och kräver koncentration. Jag försöker drömma mig bort från smärta och utmattning men spasmerna rycker mig tillbaks till verkligheten. På senare tid är det också ångest som håller mig från vilan. Ångest över allt som ska göras, papper som ska fyllas i, mail som ska skickas och myndigheter en ska ringa och tjata på. Var är tex mitt läkarintyg jag bad om i början av januari? Eller det skriftliga avslaget på elrullstol i början av februari? Nej, allt en ber om måste tjatas om, kämpas för. och vem har ork för det? Och så ett besök till en eller annan hälsovårdsarbetare var och varannan vecka. Knappt hinner jag återhämta mig från ett besök innan det är dags för nästa.
Var är tiden för att leva? Energin blir bara sämre och sämre. Det sägs ju att en ska vara frisk för att orka vara sjuk... Jag blir sjukare av det jag ska orka som sjuk.

Min sambo behöver hjälpa mig tvätta håret pga min sjukdom, bristande energi, så jag funderar på att klippa av det. Och det är toppen på ett isberg... det ni inte ser, det jag inte kan förklara, sätta ord på... Det är svårt att andas. För lite energi. För mycket ångest, ångest av att vara sjuk och hjälplös och behöva kämpa. Rädslan inför dagen jag inte orkar kämpa längre, för gott. Den dagen gråten har tagit slut.

Ingen elrullstol i VG-region

Fick idag munligt avslag från arbetsterapeuten. Vet att det inte är hennes fel så jag tackade henne så mycket och sa att jag vet att hon verkligen försökt. Sen bad jag henne skicka mig alla papper från utredningen, hennes och ekonomiavdelningens samt be om skriftligt avslag. De angav som anledning att jag flyttar snart. Var ju tur för dem att jag ska flytta, hur länge hade de kunnat dra ut på det? Får hoppas på Varberg. Hade jag inte haft mina utredningar här pågående hade jag listat mig där med en gång för att påbörja processen, men det går ju inte nu. Attans. Eventuellt efter neurologbesöket i övermorgon? Får prata med min ömma moder om det och med neurologen. Har ju fri vård i landet nu så kan behålla min neurolog. EKGn vill jag göra i Varberg oavsett.

Väntat avslag men jag tänker inte släppa det helt än. Av princip. Har mina rättigheter till frihet och självständighet enligt diverse lagar som de bara ignorerat. Ska se om det går att anmäla eller påtala att det inte ska sitta nån ekonomiavdelning och motarbeta min rätt till självständighet med all sin kraft.

Ska försöka skriva mer när jag är bättre, men har så mycket nu så det blir kanske mest korta uppdateringar.

Sjuk, hört talas om det?

Kan nån frisk göra mina undersökningar åt mig? Jag klarar nämligen inte alla undersökningar och läkarbesök varje vecka, det suger energi jag inte har. Förra veckan fick jag kallelse om 24h EKG. De ville att jag, med en veckas förvarning, skulle åka till Angered, få en maskin kopplad till mig, åka hem, göra "lätt aktivitet", "leva som vanligt" för rätt läsning av provsvaren och sen komma tillbaks dagen efter och ta bort maskinen, Försökte förklara att, ehrm... jag är något som kallas "sjuk", jag vet inte om ni hört talas om det? Sjuka människor, ringer någon klocka? Nähe, nej, men det innebär att jag inte har så mycket energi. Faktiskt har jag väldigt lite energi. Och om jag åker till Angered 09.30 på morgonen så tar det ALL min energi den dagen. Ja, faktiskt all energi den veckan med stor sannolikhet. Så det går inte. Det går inte att mäta mitt EKG med lätt aktivitet om jag ska behöva ta mig till Angered. Två dagar i rad. Då ligger jag i sängen. Ni kan ju försåvitt se lätt aktivitet när jag behöver gå på toa och när jag ska äta och borsta tänderna. Det är lätt aktivitet för mig. De dagarna är det nog mycket aktivitet... Så pulsen lär väl gå upp.

Men allvarligt talat. Varför tror sjukvården att vi sjuka kan göra vad som helst när som helst? Jag är sjuk, det är hela poängen! Ingen flexibilitet. Nej, vi kan inte göra hembesök, och personen som vet varför kan inte ringa, men kanske skicka ett brev. Fine.
Så de skulle de boka om så ska jag försöka när pappa är tillbaks hemma och han, förhoppningsvis, kan köra mig. För med färdtjänst, åka runt halva stan? He, nej. Bara, nej. Har fått ångest av bara tanken på färdtjänst, så dåligt har jag mått av det. Av att de kör runt och hämtar upp folk. Kör runt - massa stimuli. Rörelse. Min hjärna kan inte sortera intrycken, vet inte vad som är viktigt. Så den sållar inte utan tar in allt. Minsta ljud-,ljus- eller synintryck.Vad händer då? Jo, först mår jag illa. Sen får jag huvudvärk. Blir yr. Huvudvärken utvecklas till migrän i några dagar. Jag får ont. I nyckelbenen (av alla ställen). I muskler. Leder. Eller, ondare, ska jag väl säga. Får mer spasmer. Blir mer utmattad. Detta är alltså bara av att åka bil. Och de flesta symptom har jag alltså redan, till att börja med. Sen tillkommer, kommer den som vi ska plocka upp vara rökare? Ha parfym på sig? Prata med föraren? Kommer föraren ha på radion?
Och så vidare.

Sen kommer ju själva läkarbesöket, jag måste fokusera, tala tydligt, vad ska jag säga. Allt kommer jag få betala för. Väntrummet. Ta sig ut ur bilen. Fatta att jag är den som blir uppropad. Allt allt allt.
Sen ska jag åka hem... Ni förstår ju.

När jag kommer hem mår jag sämre än du (förhoppningsvis) gjort i hela ditt liv. Influensa parat med bakfylla parat med att ha blivit nerslagen. Precis allt gör ont. Ställen på kroppen du inte ens visste kunde göra ont. Och utmattningen är inte av denna värld. Har du varit så trött att du inte kan prata? När du försöker kommer inte orden ut. Eller så är det fel ord. Du uttalar dem fel. Du sluddrar, Någon ställer en enkel fråga "Vill du ha vatten?" vaaa... "Är du hungrig?" "huh... hur skulle jag kunna veta det?" tänker jag. För du mår så kasst så dina basala behov är inte ens i närheten av att komma upp till ytan. Du slumrar och märker att, ojdå, jag får inget syre. Just det, andas. Andas måste man ju göra. Det glömde kroppen bort. Den var för trött. Förstår ni då att "trött" för mig, betyder nåt helt annat än för dig?

Ska försöka fortsätta detta inlägg nån dag. Men nu måste jag sova. Godnatt

Färdtjänst

Mailade färdtjänst:
"Hej.
Jag undrar vad ni har för riktlinjer/praxis av vad som är "särskilda skäl" för ensamåkning mer precist? Har hört att tex infektionskänslighet kan vara ett skäl, är det allt? Försökte hitta på er hemsida men inget preciseras.
Jag har viss infektionskänslighet men mitt största problem är kognitivt. Är enormt känslig för intryck blir kraftigt försämrad av långa resor odyl. Rörelse, ljud, ljus, dofter, alla intryck hjärnan måste sortera är svårt och ökar försämring. Att åka runt halva stan och plocka upp folk är helt enkelt inte möjligt för mig.

Fick färdtjänst beviljat, visar sig att ensamåkning är en till blankett, ett till intyg för 360:-, samma med riks. Jag orkar inte. När ska blanketterna sluta? När ska jag få ny tid hos doktor, den som känner mig har tjänstledigt. Skrapa ihop pengar till nytt intyg. Ta mig iväg till doktorn. Fan. Nu kan jag ändå inte komma ut utan får ligga här i ett mörklagt rum."