Förseningskassan strikes again!

"Försäkringskassans brister kan drabba många"
NÄHE?

Vet inte ens var jag ska börja min sarkasmfest... 😒 "HAR FK BRISTER?!" "BLIR FOLK DRABBADE AV DET?!" No shit, Sherlock.

Jag, liksom nästan alla jag vet som någonsin haft kontakt med försäkringskassan, har blivit drabbad av deras brister. Tex deras brist på kunskap, empati och lagföljning.

Det första är ju min sjukpenning dec 2013- juni 2014, som nu är i kammarrätten och slösar skattepengar. Varför? Jo pga usel doktor som tydligen fick sin licens i ett corn flakes paket eftersom han inte kan läsa tydliga instruktioner (när fk för en gångs skull gjorde rätt och begärde komplettering) och pga en usel handläggare på omprövningsenheten som inte fattar att mitt nya läkarintyg av ny läkare för omprövningen också ska tas med i beräkningen! Och sen då, puckon till nämndemän som inte vet någonting om lagen, klåpare som de är. Men enligt säkra källor får de flesta emmisar som orkar upp i kammarrätten rätt, när folk som faktiskt har kompetens för sitt jobb får sköta det...

Just nu har fk strulat till det med min inkomst och tagit bort mitt boendetillägg pga de var sena med att skicka ut ett brev där de begärde uppgifter. De ville ha uppgifterna inskickade senast 25 april, jag fick brevet 28 april. Då var 25 april överstruket med bläckpenna och det stod 12 maj istället, så självklart tror jag att de ändrat i datorn också. Hann inte skicka in med en gång pga min dåliga hälsa, spenderade valborg på akuten tex. 11 maj får jag ett brev där de säger att de dragit in hela bostadstillägget för att jag inte inkommit med uppgifterna som krävs för bedömning. Min syster som har fullmakt ringer och frågar vad de håller på med och får svaret att "vi ändrar ingenting manuellt i breven vi skickar ut" och min syster säger "ja, fast nu jar ni ju gjort det?!" dagen efter får hon prata med en handläggare som säger att det "nog är lugnt" om jag skickat in pappren och att jag ev kan få bostadstillägget för maj retroaktivt. Jag behöver mitt bostadstillägg för att betala min hyra VARJE månad! Det är ca 40% av min inkomst, och min sambo har ingen inkomst alls!

Heja försäkringskassan, vi som trodde ni inte kunde sjunka lägre!

Varje dag är en kamp för överlevnad

Kanhända en dramatisk rubrik men ändå den dystra sanningen som sjuk. Inte minsta uns av energi över till att läka eller leva bara överleva. När sjukdomarna tagit sitt och myndigheterna resten är jag för trött för att göra annat än att överleva. Andas gör ont, är svårt, ytligt och kräver koncentration. Jag försöker drömma mig bort från smärta och utmattning men spasmerna rycker mig tillbaks till verkligheten. På senare tid är det också ångest som håller mig från vilan. Ångest över allt som ska göras, papper som ska fyllas i, mail som ska skickas och myndigheter en ska ringa och tjata på. Var är tex mitt läkarintyg jag bad om i början av januari? Eller det skriftliga avslaget på elrullstol i början av februari? Nej, allt en ber om måste tjatas om, kämpas för. och vem har ork för det? Och så ett besök till en eller annan hälsovårdsarbetare var och varannan vecka. Knappt hinner jag återhämta mig från ett besök innan det är dags för nästa.
Var är tiden för att leva? Energin blir bara sämre och sämre. Det sägs ju att en ska vara frisk för att orka vara sjuk... Jag blir sjukare av det jag ska orka som sjuk.

Min sambo behöver hjälpa mig tvätta håret pga min sjukdom, bristande energi, så jag funderar på att klippa av det. Och det är toppen på ett isberg... det ni inte ser, det jag inte kan förklara, sätta ord på... Det är svårt att andas. För lite energi. För mycket ångest, ångest av att vara sjuk och hjälplös och behöva kämpa. Rädslan inför dagen jag inte orkar kämpa längre, för gott. Den dagen gråten har tagit slut.

Förkylning deluxe

Jo det blir ju så när man är sjuk till att börja med... allt extra blir extra extra! Plusmeny liksom. Så hög feber (har ingen termometer men kunde ju känna det) och förkylningsafte som växt ihop och blivit gigantisk. Blä! Blev en tripp till aleris i torsdags och sahlgrenska akuten i lördags (Alerisdoktorn var helt värdelös). Båda tog herpesprover och båda höll med om att det var osannolikt när jag det var afte för ett år sedan och inte herpes, men så stor afte!? Fick iallafall massa smärtstillande på akuten till slut, och kom in rätt fort (fort?! Sa sambon. Vi var ju där i timmar!) "tack vare" hög sänka. MEn gör nåt bra iallafall ;)
Börjar bli bättre men satan så ont det gör!
Måste förbereda för mitt planerade läkarbesök på torsdag, allt jag ska be om, vad ska jag be om... Skicka in blanketter för riksfärdtjänst,speciella behov... blabla, heltidsjobb att vara sjuk! -.-

Fick godkänt aktivitetsersättning OCH bostadstillägg OCH speciellt bostadstillägg som jag inte ens ansökt om pga låg inkomst. Vi är alltså så fattiga att tom FK tycker synd om oss! ;) Hade hamnat under fattigdomsgränsen annars, som om vi inte varit där läänge :P Van liksom, men Gud så skönt att ligga på gränsen istället för långt under! Vi känner oss som miljonärer nu, speciellt som vi ju fick 6 månaders retroaktivt. Lyckan ♡

Spagettimuskler

Har äntligen fått ett positivt besked och aktivitetsersättningen är godkänd, pengar kom in på kontot idag, och jag behöver inte oroa mig på ett tag. Skönt! Det är en sån lättnad.

Skrev det här i lördags:
Är sååå trött på den här sjukdomen nu! Hade stopp i handfatet i badrummet så fick göra rent vattenlåset, med lite hjälp från sambon. Inte ens jobbigt egentligen, men det, plus dusch med hårtvätt före och snabbdusch/avsköljning efter och jag är helt slut. Kaputt. Har legat på soffan en timme men kan fortfarande inte andas ordentligt, tryck över bröstet och armarna är matta. Kokt spagetti är starkare än mina armmuskler. Jag orkar inte, kan jag inte bara bli frisk!? Eller bättre iallafall, fy!

Idag är jag helt slut också, inte för att jag gjort nåt utan bara för att jag blev väckt av grannens slagborr en timme eller två innan jag brukar vakna så min kropp är sur. Den behöver sin sömn. 11-12 timmar, 10 räcker inte tydligen. Trodde vi blev invaderade när borrandet började, lät som det var inne i vår lägenhet. Satte mig upp helt skräckslagen och bara "vad är det där?!" Innan jag identifierade ljudet som borrande. Enormt högt borrande.

Alltså har jag nu dubbelt så ont och är dubbelt så matt. Om det nu går. Betydligt sämre en normalt iallafall, små saker förstör mer än propetionerligt...
Försöker vila/sova men det är svårt.

I väntans tider aka hata byråkrati

Stackars försummade bloggen. Orkar inte nånting just nu. Så fort jag reser mig rusar hjärtat som om jag sprungit ett maraton, jag blir yr och svimfärdig. Har sovit längre på morgnarna och vill inte alls ta mig upp ur sängen. Enda anledningen till att jag släpar mig ut till vardagsrummet och lägger mig på soffan är de små marsvinen... Inte så härlig tillvaro för närvarande alltså, och väntar dessutom på helspänn på beslut från försäkringskassan om aktivitetsersättning. Det där beslutet som skulle tas för ca 5 veckor sen, men som behövdes knäppa kompletteringar som drog ut på tiden. Sen skulle det tas ett beslut, senast förra tisdagen sen senast torsdag sa de på onsdagen. Igår fick jag ett brev från FK. Nervös. Slet upp det. Info om att de kommer dra av det jag fått i bostadsbidrag OM jag beviljas aktivitetsersättning. "Har du synpunkter på detta?" Vad fan ska jag ha för synpunkter på ett faktum? "Det här är reglerna" ja,inte så mycket jag kan göra åt det, eller hur? Meddelade HL att jag inte har synpunkter (genom syster) som skulle meddela beslutsfattare så hen kan ta beslut asap. Men lär väl få vänta tills nästa vecka. Suck. Har sökt bostadstillägg och trodde de skulle dra bostadsbidrag från det om DET blev beviljat, men skit samma liksom... På tal om insåg jag att vi inte fått min sambos bankbesked som de skulle skicka som vi skulle skicka in. Bajs. Men det har bara med bostadstillägg att göra, inte aktivitetstillägg så det är inte så viktigt. Men ändå. Måste alla jävlas hela tiden?

Hopp om framtiden

Idag hade min syster telefonmöte med min handläggare på försäkringskassan ang aktivitetsersättning. Det gick bra tydligen, hon fick berätta om mig, HL berättade hur det går till (hon ger rekommendation till beslutsfattare) och hade sagt att hon kommer rekommendera att jag får aktivitetsersättning! :) Och jag kommer få besked inom 2 veckor, är det negativt kan jag överklaga osv. Men det känns positivt, tror de går rätt mycket på HLs rekommendation och skönt att få beslut rätt snart! :)

Har tagit en morgontramadol igår och idag. Så nice att lindra smärtan lite?! Synd att det inte går ihop med LDN och att jag inte vill bli morfinberoende för det här är rätt skönt. Har tagit nu för kraschen bara. Vilar upp mig inför lunch hos mormor och morfar på lördag. Morfar ringde igår och sa att de kommer öka sin ekonomiska hjälp nu när vi har det knapert. En sten föll från mitt hjärta, tack vare min underbara familj som går ihop och hjälper till kommer vi kunna betala räkningarna och slippa gå till soc och tigga och förnedra oss. Menar alltså inget illa om de som går till soc utan att reglerna är omänskliga och förnedrande. Behövande ska inte förnedras på det sättet.

Pappa kom med hö och spån till marsvinen idag, han hade med sig en bit tårta fikat och en flaska vin till mig  ♡
Idag är en bra dag (även om jag är så slut att jag inte orkar se på tv ens) och jag har hopp om att det kommer ordna upp sig snart.

Rättssäkerheten för sjuka är död

Som ni kunde läsa tidigare idag fick jag ett brev från förvaltningsrätten. Där tycker försäkringskassan inte att jag är sjuk för det finns inga medicinska underlag, det gör ju liksom inte det vid ME. De hänvisar till en dom som säger att "Så långt det är möjligt och rimligt ska bedömningen utgå från objektiva fynd, tester och observationer." Det är ju just det som inte är rimligt och möjligt vid ME. Har fått mycket stöd i detta, både från familj och vänner online, mina ME-systrar-och bröder stöttar så det värmer mitt hjärta och tårar både mina och familjens ögon. En fantastiskt engagerad man i vår patientförening säger att detta kan vi smula sönder och FK är pinsamma och i princip inkompetenta.

Grejen är att jag vet att FK är inkompetenta. Det är godtyckligt vem som får pengar och inte. Bevisbördan ligger på oss sjuka då vår sociala försäkring räknas som en "förmån". Vadå förmån? Landet som går runt av människor som mig, som min familj. Landet mina förfäder byggde. Landet som utmärker sig som ett solidariskt land med ypperlig välfärd. Är det alltså en "förmån" att bli sjuk, men en rättighet att begå brott? Är det så lagen ska tolkas då bevisbördan ligger på sjuka och åklagare? Då sjuka ska bevisa sin dåliga hälsa men kriminella är oskyldiga tills motsatsen bevisats?
För att citera Sverker Olofsson: Är det så det ska vara?!

Jag hade inte blivit så upprörd om systemet var rättssäkert. Jag hade inte ens blivit så här upprörd om systemet var korrupt; då hade jag kunnat muta någon,  genom att tigga, låna eller stjäla ihop pengar. Nu har vi det sämsta av två världar, ett system som havererat.
Försäkringskassan hittar på anöedningar att avslå. De går inte efter senaste intyg utan de ofullständiga intyg som senare blivit kompletterade. När de i sin tur blir granskade krävs helt plötsligt medicinska fynd, som inte kan finnas. Sedan rehabilitering, som inte är möjlig. Hur mycket kostar alla dessa turer skattebetalarna om det i slutändan oftast visas att detta, i enlighet med praxis och utredningar, inte behövs i dessa fall? Hur mycket kostar försäkringskassan samhället genom att pressa sjuka tills de stressas sönder så till den milda grad att tom de som kunnat bli bättre nu är förstörda för livet?

Tänk dig att göra allt detta, kämpa mot detta havererade system, med en helvetes influensa, spasmer, illamående och olidlig smärta. Snälla handläggare, gå en mil i mina skor. Jag kan inte ens gå 20 meter i dem.

Medicinska underlag.

Fick ett brev från förvaltningsrätten. Försäkringskassan tycker fortfarande inte att jag är sjuk för det finns inga medicinska underlag. Nej, det gör ju ibte det i ME. Tough luck. Det betyder inte att jag ljuger, för att jag är den som får berätta hur min kropp beter sig. De prover som kan tas är ju för dyra. De finns tydligen men i Sverige är ju inte emmisar värda ens att spotta på om vi brinner, så varför slösa pengar på det? Om en 25 åring blir svårt sjuk och inte kan jobba resten av livet så är väl bästa alternativet att myndigheterna mobbar henne tills hon tar livet av sig istället för att försöka forska om sjukdomen. Det blir ju billigare i längden om vi sjuka bara fattar att vi inte är önskvärda och går och dör istället.
Så försäkringskassan litar inte på mig, inte på min läkare, vet inget om sjukdomen och kräver bevis som inte finns. Snälla, vi kan byta kropp. Önskar alla dessa idioter helvetessmärtor, dvs som jag har...

Ska gå och dränka mig i badet en stund nu. (Vet att självmord inte är nåt att skämta om, men fisk som jag är brukar vatten göra det bättre. Ett sorts meditation att lägga sig under ytan och höra blodet dunka i öronen. Jag kommer alltid upp för luft, oroa er inte.)

Omtumlande dag

Var tvungen att gå upp tidigt (för mig) så nu lär jag behöva sova snart. Vaknade såklart av mig själv en halvtimme innan klockan ringde, brukar ju vakna tidigt för att somna om en timme senare, men det kunde jag ju inte idag.
Var hos kardiologen, mamma o styvpappa körde mig dit. EKG:t var bra, blodtryck bra, låter bra, ska få kallelse till ultraljud. Gick rätt fort, vilket var skönt. Tog en fika efteråt och sen bjöd gullföräldrarna på en shoppingrunda på ica maxi och pizza :)

När vi var på ica ringde ett privat nummer, jag tänkte sarkastiskt att "åh, det kanske är Varbergs Bostad" men trodde det skulle vara nån läkare eller nåt sånt. Försäkringskassan kanske... SÅ VAR DET VARBERGS BOSTAD!!! Vi fick lägenheten vi ville ha, som vi var nr 3 i kö till! :D Sen började bostadskillen såklart noja om att vi inte har någon inkomst just nu, fast jag sa att vi har borgensmän och han sa att vi måste visa att vi kan betala hyran i 6 månader framöver så jag sa att om du vill kan vi betala 6 månadshyror i förskott för vi har besparingar (sambon har, fast i Spanien). Han skulle kolla på det, ta boendereferenser, kreditupplysning och prata med kollegor. Jag sa "säg inte nej innan du pratat med oss igen". Kan man göra nåt i såna här situationer? :/ Väntar på aktivitetsersättning, men har inte fått den, sambon arbetslös... åh gud, om de erbjuder oss denna och sen tar den ifrån oss vet jag inte vad jag gör! O.o

Hem ljuva hem

Blandade känslor inför den där rubriken. Skönt att vara hemma hos sambon med våra rutiner saker och allt sånt. Tråkigt för nu kommer jag inte ut. Tråkigt för jag vill inte bo här längre, känns mer som ett fängelse än en fristad. Blir så isolerad härute i Bergsjön där jag inte känner nån, kan inte ta mig ut...

Är rätt trött och känslosam nu, var jobbigt att packa ihop och åka bil en timme. Ont överallt, febrig, utmattad och spasmer så jag kan inte vila.

Om en vecka gifter sig min bästa kompis och jag ska ta mig dit på nåt vänster. Se glad ut, ducka frågor om rullstol och sjukdom och få det överstökat. Ser inte fram emot det ett dugg.
Vi har alltid haft perioder då vi inte ses och hörs så mycket men blir ens äldsta vän svårt sjuk och rullstolsburen hör man av sig! I min värld. Men nej. Fick inbjudan på posten. Så mycket var jag värd. Litet bröllop så jag ska tydligen vara glad att ens vara bjuden. Har alltid trott att vi skulle vara varandras brudtärnor men så blev det inte. Är så sårad av allt, men absolut mest att hon inte bryr sig om att jag är sjuk. Mer än att tänka på hur jag ska placeras vid bordet med rullstol. Som om det är... relevant överhuvudtaget. Jag är så sjuk att jag sitter i rullstol och bordsplacering av sagda rullstol är viktigare än min hälsa?

Kommer ångra om jag inte går, därför ska jag gå dit och hålla god min.

Hoppas det kommer ut många lägenheter imorgon på Varbergs bostads hemsida. De lägger ut varje söndag och nu är det ny månad. Vill så gärna flytta. Trots att jag inte kan betala hyra. Så jävla mycket på en gång nu. Vill gå i idé medan någon annan löser mina problem. Vill inte kämpa för mina rättigheter, vill att skyddsnätet ska fånga upp mig. Vill att min sambo ska få jobb så han blir gladare och så att försäkringskassans strulande inte blir så viktigt. Så vi kan klara oss ändå...

Staten försöker ta livet av mig

Fick sjukintyg idag. Det sträcker sig tom 11/12 så min sammanlagda sjukintygstid är 1 år. Tror inte det räcker för aktivitetsersättning, tror det måste vara för ett år framöver men fk tror å andra sidan inte att en läkare kan se in i framtiden. Tydligen vet inte försäkringskassan vad "kronisk" betyder.
Får inte tag på fk, csn eller vc. Syrran skulle hjälpa mig ringa nu. Jag är helt förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska göra och denna osäkerhet och mina försök att ta reda på vad som gäller, vad jag kan göra, hur jag förväntas överleva gör mig sämre. Den inre stressen börjar äta på mig. Undrar om försäkringskassan kommer ge med sig när de dödat mig.

I Sverige finns inte plats för sjuka människor. Jag kan inte ens tillfredställa mina mest basala behov utan hjälp (matlagning tex), att gå på toa kan ta knäcken på mig så jag måste sova ett par timmar av ansträngningen, men hjälp av staten, det får jag inte! Kan man inte jobba eller plugga, vara en god samhällsmedborgare, är man ingenting värd. Då ska man mobbas till döds av paragrafer.

Tror ni inte att jag tiotusenmiljoner gånger hellre hade fullföljt min älskade juristutbildning och sen tjänat runt 30k istället för detta fängelse? Denna kropp med ben som inte bär, ständig smärta, illamående, spasmer och ett huvud fullt med bomull?

Tung start på månaden

Är inte på topp direkt, kunde varit en del saker i mitt liv som var lättare just nu. Tex försäkringskassan såklart! -.- Även en del mer privata saker, tror min äldsta syrra är sur på mig för ett tjafs vi hade på midsommar. Orka vara långsint? Känner verkligen inte att jag behöver såna småsaker på hjärnan nu. Börjar få panik över försäkringskassan och min ekonomi. Tänk om aktivitetsersättningen inte går igenom? Varför skulle den när inte sjukpenningen gick igenom liksom... bara massa doktorer som är eniga om att jag är sjuk men nån jävla tomte som aldrig ens har träffat mig bestämmer att jag kan jobba och plugga. Så sjukt system, börjar nästan gråta så fort jag tänker på det. Vet inte alls vad jag ska ta mig till, behöver hjälp med allt det här men är för trött för att ens orka be om det, eller ta reda på vem man kan be om hjälp från. Fanns brukarstödcentrum här innan men nån idiot stal pengar från dem så de har inte råd att hjälpa folk längre. Hur är man funtad om man gör så? Som Sveriges jävla politiker antar jag. Så bitter på hur landet har förstörts, jag straffas för att jag är sjuk, som om inte sjukdomen vore jobbigt nog!!! :( Väldigt jobbigt så fort jag tänker på det. Pms gör inte saken bättre... Min lösning är att äta choklad och inte tänka på det. Good going!

Sjukt ont. Sjukt sjuk.

Och kommer bara på massa bloggtexter när jag ska sova eller är helt nyvaken.
Igårkväll, eller om det var i förrgårkväll, skulle/ville jag skriva långt och lite bittert om mina saknade vänner. Men... man är alltid lite bittrare när man inte kan somna,  försäkringskassan är dum i huvudet och tycker man ska jobba trots smärtor från helvetet, utmattning, yrsel så man inte kan stå eller sitta längre än nån minut eller nån timme respektive och då med konsekvenser, spasmer... kan fortsätta i en evighet och det ville jag skriva om med... slår väl två flugor i en smäll nu då.

Med vänner fattar jag att det är svårt. Och det har ju inte bara med sjukdomen att göra, det började ju tidigare, när jag flyttade. Man förlorar kontakten med vissa, det är naturligt. Men jag är ändå besviken på dem jag räknade som mina närmsta. Som inte kunde ringa en enda gång till Spanien, som inte ville skaffa Skype, som nu inte ens skickar ett sms. "Jag tänker på dig" hade vart värt så mycket. Det hade gjort min dag... men jag får inte sms om inte jag initierar dem. Från alla utom mamma, pappa, en syster, och en vän. Den nyaste jag har lustigt nog. Hon är den enda som hör av sig, hon kommer tom hit och hälsar på. Det är guld värt. Få lite social stimulans, även om jag blir trött och får ta konsekvenserna så är vänskap såå värt det. Har en vän som är sjuk själv, odiagnosticerad, så hon är undantagen från detta med, hon är ju i samma sits. Klart jag kan skicka ett sms och ringa mina vänner. Men jag vill inte vara den som ringer och har inget att prata om. Känt mig så needy när jag ringt och de har varit... well, upptagna med att leva. Sen blev det nån sorts... "se hur lång tid det tar innan jag får ett sms". Det kom aldrig.
"Oh, I get by with a little help from my friends..." ^^
Alltså. Jag vill verkligen inte ha något pity party. Ja, visst. Jag tycker lite synd om mig själv. Jag känner mig ensam. Det är jävligt orättvist att bli jävligt sjuk i tjugoårsåldern. Men inte så att jag ligger hela dagarna i självömkan. Har inte tillräckligt bra minne eller koncentrationsförmåga för det längre ;) Nej, men... jag förstår att det är svårt. Man lever sitt liv. Dagarna går, sen har det gått lång tid. Man vet inte vad man ska säga. Jag vet. Jag bara önskar att vi levde i en bättre värld...

Det här är längre än jag orkar skriva redan. Folk ska orka läsa. Orkar jag när jag har hjärnan med mig ska jag skriva om försäkringskassan. Har inte orkat ta tag i det än. Måste kontakta en jurist imorgon innan han går på semester. Orkar orkar jag - vilket jag har velat i flera månader - så ska jag skriva en artikel om det. Men. Hehe. Jag är ju frisk nog att jobba/plugga, en artikel borde ju vara lätt! -.-'

Sjuk juriststudent söker jurist! Eller bara hjälp från vem som helst...

Om man anlitar jurist för överklagan av avslag... Vem är bäst? Har hört om Erik Ward och Göran Söderlund, båda fd fk-jurister. Nån skillnad på dem? Tar de emot från hela landet, dvs man har bara mailkontakt? Eller behöver jag hitta nån i Göteborg? Mamma tycker att jag ska be min morfar om hjälp. Han är pensionerad läkare, och har haft mycket kontakt med FK, dels professionellt då han jobbat för FK (slutade dock när de nekade ersättning till en mamma med ett barn med diabetes) och dels privat eftersom min mormor har MS. Billigare, visst men undrar om W eller S är "säkrare kort" då deras namn är kända för FK och de åtnjuter viss respekt... suck. Jag orkar inte bråka med FK men jag måste. Inte bara för mig men för alla andra unga sjuka. Inte för att det verkar som att FK bryr sig det minsta om prejudikat... känner mig så uppgiven nu. De lyssnar ju inte! Min syster sa att hon ska doppa dem i honung och stoppa i en myrstack. Jag önskar dem svår ME så får de se själva hur lätt det är...
Vill att någon ska ta över och överklaga åt mig. Och ansöka om aktivitetsersättning 15/7. Mitt tillstånd är så fruktansvärt dåligt nu dessutom. Klarar inte mycket alls. Har väldigt ont. Vilar mycket men sover bara på natten, på dagen ligger jag i dvala. Utmattad av allt.

Avslag

Fick avslag på omprövning av sjukpenning dec-juni. Alltså under läsåret på universitetet. Försäkringskassan är inte kloka och har tydligen extremt dålig läsförståelse. Väldigt ledsen och uppgiven och extremt trött. Har sjukt ont i kroppen och är utmattad. Jag behöver rullstol men i läkarintyget har läkaren skrivit "går själv" och sen hänvisat till en annan ruta för längre förklaring. Då har fk bara sett "går själv" vilket inte ens är korrekt eftersom jag går med hjälp av käpp korta sträckor. Hos läkaren gick jag med käpp. Vad ska man göra för att de ska förstå. Hur ska man göra för att läkarna ska skriva "rätt"? Hon har ju gett mer utförlig förklaring men det spelar tydligen ingen roll... Sen hänvisar de också till mina gamla sjukintyg, de första jag fick som gjorde att jag fick avslag eftersom de var bristfälliga. Jag omprövade ju med nytt intyg pga att de gamla inte var bra nog, varför hänvisa till dem då? Jag fattar inte och är uppgiven. Förvaltningsrätten visst, men hur ska jag orka det? Måste skriva överklagan, det klarar jag inte. Kontakta jurist, vem finns i gbg? Har hört om Ward och Söderlund, var är de? Jag klarar inte detta själv behöver nån kunnig som gör det åt mig :( Fan också. Önskar alla idioter på fk svår ME sen kan de ju jobba. Se hur lätt det är när jag inte ens kan ta mig upp ur soffan.

I väntan på domen

Känner sån oro över att inte veta hur framtiden ser ut. Lever i ett vacuum känns det som. Min lägenhet på 61kvm är min borg, mitt fängelse, hela min värld...
1 april är the D-day. Då ska jag till doktorn och får se om hon är bra och förstående och vi kan börja reda ut det här eller om hon är som alla andra doktorer... nedlåtande och ignorant alltså.
Det tär otroligt på mig att inte ha någon trygghet. Att inte veta om jag ens kommer få hjälp. För att inte tala om efter det. Sjukskrivning, skola, försäkringskassan och dess krav... Kommer jag någonsin orka plugga igen? Eller är mitt liv från och med nu en evig kamp för mina rättigheter? Att få bli behandlad med värdighet och respekt.
Kan inte börja med acceptans och sorgearbete innan jag vet. Det tär. Nästan lika mycket som sjukdomarna. Att ha ont och vara trött och bli tröttare av att försöka leva. Det tär jävligt mycket det med. Jag är stark men inte ens jag klarar att bära Mount Everest på mina axlar dag efter dag.

Att brytas ned

Börjar komma i ordning så smått här. Tvättmaskinen och torktumlaren står nu i badrummet, inte i köket respektive klädkammaren. Diskmaskinen är installerad. Robotdammsugaren är fantastisk. Speciellt när vi kommer ihåg att vi har programmerat den och plockar undan hinder den inte kan komma över så man vaknar till ett nystädat vardagsrum �� Har fått duschbräda och imorgon kommer arbetsstol. Bekvämlighetiseringen för mitt fängelse är nästan klart. Nej. Men förenklingen av mitt liv kanske?
1 april är dagen D. Då jag träffar nya doktorn och får se om hon är något att ha. Och får domen om jag får hjälp eller inte... Och rullstol bla.

Väldigt blandade känslor för det här med hjälpmedlen... dels är det ju såklart skönt och positivt att kunna göra mer men en sorg att jag vid 25 ska behöva hjälpmedel för att duscha. Och det vore en sak om det "bara" vore en funktionsnedsättning. Alltså rent fysiskt kan jag inte göra det pga mina ben funkar inte eller nåt. Alltså det finns ju folk i rullstol som är olympiska idrottare och som är så himla starka och självständiga. För mig är det ju inte så. Hela min kropp är svag. Hjälpmedlen hjälper mig med det mest basala, resten av mitt liv är fortfarande långt utom räckhåll. Till och med mentalt är jag utmattad. Att läsa en bok skulle innebära en lika stor kraftansträngning som ett träningspass.
Och det finns ingen bot, det finns knappt hjälp. Jag ser mina olyckssystrar-och bröder som kämpar för att uppfylla försäkringskassans krav och jag vet med största säkerhet att jag aldrig skulle klara det. Jag skulle inte klara, som en idag, att ta mig till sjukgymnast och cykla i 7 minuter. Det är för mig en total omöjlighet. De som gör det, gör det på ren vilja, men den viljan är för mig helt slutkörd också efter att ha pushat mig själv så, på egen hand. För att plugga och träna och försöka leva. Till slut försökte jag ju bara pusha mig att gå på promenad. Och jag kan inte mer. Det bröt ner mig. Jag bröt ner den delen av mig själv samtidigt som MEn bröt ner kroppen. Jag är inte en masochist, jag klarar inte att plåga mig själv mer. Jag kan inte tvinga mig att göra saker när jag vet att resultatet är att jag ligger i en gråtande hög, eller stryk gråtande, för inte ens det finns det energi till då. Det finns knappt energi till att andas för allt gör så ont och är så utmattat. Det gör ont tom att andas samtidigt som man känner att man inte får tillräckligt med syre för kroppen orkar inte dra så djupa andetag som krävs.
Jag vågar inte ens tänka på framtiden. Och detta skulle vara den bästa tiden i mitt liv, jag hade allt.

Läkare och försäkringskassan, alla sjukas mardrömmar

Ja, förvirringen är stor. Min idiotläkare har trots påminnelser inte skickat in komplettering till FK. Blir så sjukt irriterad. Nu har jag fram tills den 26 februari, så jag hoppas att han kompletterar och förklarar varför jag inte kan plugga. Ringde vc och bad ssk påminna, mailade honom igår. Suck.
Ringde sen telefonnumret till min handläggare på FK och förklarade situationen. Hon var trevlig och vi pratade en stund, hon förklarade en del och jag förklarade att jag förstår att de behöver kompletteringen men jag kan inte göra så mycket. Men hon sa iallafall att jag kan be om omprövning om jag får avslag och sen får in komplettering, så det var ju bra. Och då kan ny läkare skriva intyg, och från gamla journaler få info om hur sjuk jag var i december.
Jag förklarade också lite om mitt tillstånd och hon utropade att det är ju sånt de behöver få veta i läkarintyget, VARFÖR jag inte kan plugga. Jag sa att jag förstår det, de kan inte magiskt veta det.
Sen sa hon att sjukskrivning hela terminen är för lång tid, läkare måste träffa mig under tiden för att veta hur mitt tillstånd är. Orkade inte förklara det här med "kronisk", speciellt som hon tidigare sagt att jag kan få problem med CSN pga lång sjukskrivning, eller hur länge kan jag vara sjukskriven från studier, ett eller annat. Trött i huvudet. Och hon pratade om skov som brukar vara korta osv. Förklarade att det är så jag klarat tidiga terminer men det innebär att jag pushat mig själv så mycket att jag nu fått ett jätteskov som inte går över.
Men iallafall är det inte helt kört om han inte lämnar in och jag får avslag, kan be om omprövning när jag har en komplettering. Eventuellt från en annan doktor, som med hjälp av journaler kan bedöma tillståndet jag var i i december. Typ så.

Blir väldigt trött nu, behöver vila efter två telefonsamtal. Woho. Spännande liv.
Igårkväll var jag väldigt beslutsam om att jag idag skulle ta en promenad runt innergården. Hum. Jadu. Vi får väl se. Ska försöka, vill ut och få frisk luft, men det känns som lite för stor aktivitet. Och ska städa marsvinsburen idag. Vila. Duscha. Vila. Promenad. Vila. Städa bur. Kanske? Wish me luck! Inbillningsfriskare eller nåt. Kan ju inte direkt kalla det inbillningsfrisk eftersom det där är långt ifrån. Suck.