Sjukt ont. Sjukt sjuk.

Och kommer bara på massa bloggtexter när jag ska sova eller är helt nyvaken.
Igårkväll, eller om det var i förrgårkväll, skulle/ville jag skriva långt och lite bittert om mina saknade vänner. Men... man är alltid lite bittrare när man inte kan somna,  försäkringskassan är dum i huvudet och tycker man ska jobba trots smärtor från helvetet, utmattning, yrsel så man inte kan stå eller sitta längre än nån minut eller nån timme respektive och då med konsekvenser, spasmer... kan fortsätta i en evighet och det ville jag skriva om med... slår väl två flugor i en smäll nu då.

Med vänner fattar jag att det är svårt. Och det har ju inte bara med sjukdomen att göra, det började ju tidigare, när jag flyttade. Man förlorar kontakten med vissa, det är naturligt. Men jag är ändå besviken på dem jag räknade som mina närmsta. Som inte kunde ringa en enda gång till Spanien, som inte ville skaffa Skype, som nu inte ens skickar ett sms. "Jag tänker på dig" hade vart värt så mycket. Det hade gjort min dag... men jag får inte sms om inte jag initierar dem. Från alla utom mamma, pappa, en syster, och en vän. Den nyaste jag har lustigt nog. Hon är den enda som hör av sig, hon kommer tom hit och hälsar på. Det är guld värt. Få lite social stimulans, även om jag blir trött och får ta konsekvenserna så är vänskap såå värt det. Har en vän som är sjuk själv, odiagnosticerad, så hon är undantagen från detta med, hon är ju i samma sits. Klart jag kan skicka ett sms och ringa mina vänner. Men jag vill inte vara den som ringer och har inget att prata om. Känt mig så needy när jag ringt och de har varit... well, upptagna med att leva. Sen blev det nån sorts... "se hur lång tid det tar innan jag får ett sms". Det kom aldrig.
"Oh, I get by with a little help from my friends..." ^^
Alltså. Jag vill verkligen inte ha något pity party. Ja, visst. Jag tycker lite synd om mig själv. Jag känner mig ensam. Det är jävligt orättvist att bli jävligt sjuk i tjugoårsåldern. Men inte så att jag ligger hela dagarna i självömkan. Har inte tillräckligt bra minne eller koncentrationsförmåga för det längre ;) Nej, men... jag förstår att det är svårt. Man lever sitt liv. Dagarna går, sen har det gått lång tid. Man vet inte vad man ska säga. Jag vet. Jag bara önskar att vi levde i en bättre värld...

Det här är längre än jag orkar skriva redan. Folk ska orka läsa. Orkar jag när jag har hjärnan med mig ska jag skriva om försäkringskassan. Har inte orkat ta tag i det än. Måste kontakta en jurist imorgon innan han går på semester. Orkar orkar jag - vilket jag har velat i flera månader - så ska jag skriva en artikel om det. Men. Hehe. Jag är ju frisk nog att jobba/plugga, en artikel borde ju vara lätt! -.-'

Partytjej

Vill sminka mig med sotade ögon, snyggt gloss, fixa håret, klä upp mig i en kort klänning och högklackade skor. Gå ut med mina vänner, pojkvän, systrar och prata, skratta, dansa och kyssas tills klubben stänger. Sen hem på vingliga ben med onda fötter i alltför höga, obekväma skor och hångla med min kärlek i soluppgången.

Jag är trots allt glad att jag hunnit göra det där många gånger... Men att vara 25 och en må som en urvriden trasa är inte lätt. Jag är full av liv och energi och optimism som stoppas av smärta och utmattning. Trots all glädje jag ändå har är det omöjligt att inte sucka av orättvisan ibland... Jag är lycklig men jag finns inte.

Ålderskris

Har varit lite mycket det senaste, moment 22 för bloggen. När jag faktiskt har något att skriva om så orkar jag inte...

Fyllde 25 förra veckan. Lite ångest över det, för det var ju inte så här det skulle vara! När jag fyllde 25 skulle jag ju vara fräsch, snygg, energisk och - vad heter det på svenska? - accomplished. Plugga juridik, vara smart och levande. Inte ligga hemma i soffan som en zombie. Nåt skal av mig själv som jag nästan inte känner igen. Jag försöker hålla fast vid mig själv men det är svårt. Speciellt vid märkbara förändringar.
Arbetsterapeuten var här i måndags, så tydligt hur dålig jag är när jag var tvungen att berätta i detalj för henne... Har ju längtat efter hjälpmedel men det är ju ångestfyllt. Symboler för min sjukdom. Har fått en bräda till badkaret så jag kan sitta och duscha, ska få en arbetsstol till köket när de får in en (de var slut) och ska få rullstol 1 april när jag varit hos doktorn och fått ett intyg. Men hon har alltså redan beställt den så jag ska slippa vänta ♥
Hoppas på att så småningom få en elrullstol. Vill kunna komma ut på egen hand utan nån som kör mig. Så kan jag och mormor ha rullstolsrace i sommar ;) (Hon har MS)

Vill sova lite till men börjar ge upp. Vart uppe sen 6.30.

Fina L kommer och hälsar på idag. Vi ska fika och gosa med marsvinen. Första vännen på besök sen jag blev sjukskriven. Glädjer mig till lite tjejsnack :) Sambon bestämde sig för att dra till gymmet när hon ska komma, han är så social ;) Precis som jag, jag gillar inte folk, bara några få ;)
H kommer om ett par veckor, efter tentan. Glad att jag slipper tentaplugga iallafall. Fast jag hade velat, om min hjärna hade funkat...

Förståelse

Varför har folk så svårt att förstå att ME och fibromyalgi är riktiga, allvarliga sjukdomar? Är det för att det inte finns vård? Är det för att det inte syns? Om jag rakar av mig håret kommer folk förstå då? Eller blir det bara ett tecken på att det skulle vara psykiskt, fast det finns bevis på att det inte är det?

Mamma säger att en sjukdom inte är mindre allvarlig för att den är psykosomatisk. Hjärtattack är psykosomatiskt tydligen. Så det kan vara nog så allvarligt. Och depression har jag haft, jag vet att det är helt jävligt det med, men på ett annat sätt. Och även om man inte tror det djupt inne i det mörka hålet så finns det hjälp.

Hjälp, eller bot, finns inte för ME eller fibro. Hjälpmedel, symptomlindring. Som ingen vill skriva ut åt mig, för inte ens läkarna förstår att ME och fibro är allvarligt, även om de vet. Anledningen till att MIN ME och fibro skulle vara lättare att hantera är att jag är Ung. Att vara Ung är tydligen nån jävla mirakelmedicin. För att jag är Ung ska jag inte bli beroende av smärtstillande, trots att sjukdomarna är kroniska, och trots att ingen förnekar att jag har lika ont som någon som är äldre. Det är tydligen En Principsak för många läkare.

Och så har vi folk jag känner. Släkt och vänner. Eller, haha, vänner, vart tog de vägen? Jag orkar ju ingenting så då är det ingen idé att höra av sig. Fast det var väl knappt nån som gjorde innan heller, det är straffet man får för att flytta utomlands ett par år och sen ha fräckheten att flytta 45 minuter bort från hemstaden. Kommer någon hit så måste jag ta mig in till stan för att träffa dem, om de hör av sig. Gör de det är det gärna med kort varsel och för att ta en öl. Så då orkar jag inte. Och ta spårvagnen 20 minuter bort är ju katastrof, det hinns inte med.

Så då återstår släkt. Eller ja, storfamilj. Och där är det ju förståelse i olika grad. Vissa vägrar ens erkänna att jag är sjuk. Allt är "ja, precis sådär är det för mig med". Alltså, nej. För att du har haft influensa/varit stressad/whatever, betyder inte att du vet hur det är att hela kroppen är effed up, varje dag, hela tiden. Närmsta familjen tror nog de försöker förstå, men det har med att acceptera att lillflickan är sjuk, och har ont, hela tiden, det är svårare än de förstår. Är min teori. För de säger att de förstår, men de handlar inte som om de förstår. Ingen erbjuder hjälp, om vi ses frågas det hela tiden om jag ska följa med på dittan och dattan. Orkar jag följa med på promenad? Är jag pigg kan jag svara en kort, men sen är kort för dem och för mig olika. Och när jag sen inte orkar nästa grej är de helt oförstående? Men vi gick ju bara xyz! Jo, men det var liksom alla mina skedar! All energi, sen är det vila som gäller och sen orkar jag stanna uppe och äta middag och prata lite. "Men du har ju inte gjort någonting", nej, men för mig är det mycket. Även om jag skippar promenad så är allt stök av Människor tillräckligt. Ingen har en susning. Inte ens sambon, "kan du inte orka diska lite idag när jag är på jobbet?" säger han. Men orkar jag, tror du inte att jag gör det ändå?! Suck suck suck suck suck suck suck suck suck

Godnatt