Vill sminka mig med sotade ögon, snyggt gloss, fixa håret, klä upp mig i en kort klänning och högklackade skor. Gå ut med mina vänner, pojkvän, systrar och prata, skratta, dansa och kyssas tills klubben stänger. Sen hem på vingliga ben med onda fötter i alltför höga, obekväma skor och hångla med min kärlek i soluppgången.
Jag är trots allt glad att jag hunnit göra det där många gånger... Men att vara 25 och en må som en urvriden trasa är inte lätt. Jag är full av liv och energi och optimism som stoppas av smärta och utmattning. Trots all glädje jag ändå har är det omöjligt att inte sucka av orättvisan ibland... Jag är lycklig men jag finns inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar