Flyger hem igen

I enorma plågor. Vi skulle få extra benutymme pga min sjukdom men icke. Tack. Så allt, exakt allt gör ont. Glömde dessutom paracetamol så kan inte ens ta min tramadol :'( får bli när jag kommer hem. Hem ljuva hem. Som jag saknar min säng och mina marsvin. Ska bli skönt att komma igång med de sista flyttförberedelserna också.

Semestern har varit ok, tyvärr var vädret inte på min sida och tyvärr har jag ryckts med lite för mycket av glädjen första veckan och gjort alldeles för mycket. Var således helt däckad i fredags, då det dessutom åskade. Var kass i lördags med, på fin restaurang och åt trerätters med feber och ont och sen rätt hem igen.

Några saker som jag förvånats över men uppskattat är hur vänliga och hjälpsamma folk varit. Hur de verkligen har tagit till sig att jag är sjuk och visat förståelse och empati. En person ställde massa frågor samtidigt som hen bad om ursäkt för att hen inte visste detta. "Förlåt för min ignorans", men jag var så glad att hen, som är en äldre person utan datorvana, frågade då och inte antog massa felaktigheter. En annan uttryckte sin medkänsla och ledsamhet över att detta drabbat mig och sa gång på gång hur orättvist det var. Vilket det är men visste inte vad jag skulle svara. Funderade på det och kom fram till att i framtiden försöka komma ihåg "Tack för att du uttrycker det". Vill inte varken vifta bort det eller ömkas i det. Kan inte säga "det är inte så farligt" men inte heller "ja, visst är det synd om mig"! ;)

Sen hade tydligen en person snackat massa strunt till min sambos mamma om mig. Hen hade börjat med att säga att hen sett mig resa mig från rullstolen och gå några steg, svärmor undrade vad det var med det varpå personen sa att "Jonna reste sig från rullstolen, hon kan gå, det är ett mirakel" och svärmor surnade till ordentligt och sa att det är det inte alls det, hon kan gå men inte mycket osv. Personen insisterade och svärmor fortsatte försvara mig och blev så frustrerad och arg att hon till slut hade velat ge personen en örfil men istället gick därifrån.
Ni emmisar och andra kroniskt sjuka vet hur mycket detta värmer. Att en frisk i din utökade familj du inte visste helt var hen stod ang din sjukdom visar sig vara så till 100% bakom dig och blir arg för din skull och försvarar dig. Åh, så mycket det betydde för mig! Långt mer än att nån person jag typ aldrig träffat ifrågasätter mig. Guld värt, så glad jag blev över det! Vet ju de vars svärfamilj, eller tom riktiga familj är de som ifrågasätter; hu!

Dessutom klippte hon håret på mig. Eller av mig ;) Först axellångt för att se hur jag trivdes, sen fortsatte vi några dagar senare med ursprungsplanen - kort! Är mycket nöjd. Skönt att ha det borta. Så mycket lättare nu, tar ingen tid alls att tvätta och behöver inte ens borstas för det mesta! :)

Ett dygn iväg

Var iväg 24 timmar. Hur slut är jag nu? Ja precis, JÄTTESLUT! Lyckades bränna mig rejält också, borde ju tänkt mig för när jag inte sett solen på hela sommaren typ. Gick OTROLIGT MYCKET. Vadade ut till en sten i havet och satte mig på den medan mamma gick längre ut med vovven. Och gick lite på stranden där rullstolen inte gick att köra. Trots pauser och vila så föll jag ihop och benen värkte och bar inte. Det var... kanske 50 meter?

Behöver jag säga att benen och ryggen gör asont?

Självklart ser folk på mitt röda skinn och bara "aj, det ser ont ut", mm, det går över, det är typ kul omväxling från mina vanliga smärtor. Ryggen är det som gör mig illamående av smärta. Just idag. Imorgon kanske det är händerna. Eller ja, hela kroppen. "Var gör det mest ont?" Haha. Dum fråga.

Men det var sååå mysigt att träffa en del av familjen, speciellt systersönerna såklart ♡ De blev så glada för sina presenter, jag är en grym moster ;-) Såpbubblesvärd för megabubblor, trumma o eko-mic åt lillen (fyllt 2 år) och en sorts lek-elgitarr åt storen (fyller 5 år). Och två små böcker var. Allt som allt under 300:- Älska gekås ;-) Tror alla älskade Såpbubblesvärdet, var jättekul ju! Och småttingarna är så snälla och delar med sig.

Kollade på lägenhet. Vill ha den. Men vi är nr 5 så chansen är inte stor. Ringde handläggaren idag, men hon var på endags-semester. Typiskt, just den här lägenheten hanterar hon manuellt pga att den försvann från systemet av misstag för nån tackade ja men backade ur. Säger man så på svenska? Eller är det engelska? Hmm...

Idag firar sambon och jag 4 år ihop! ♡

De senaste två dagarna känns som en evighet, denna veckan har varat så länge...

Min sambo och jag

Min sambo är jäkligt käck idag. Städar och tvättar och gymmar. Själv tog jag en tupplur efter frukost. Satte i öronproppar för att slippa höra hans städande. Både Dusty (robotdammsugaren) och Moses (tvättmaskinen) var på när jag vaknade till liv igen. Gick upp för att gå på toa och upptäckte att lägenheten var tom sånär som på mig, marsvinen och Dusty och Moses då... Borstade tänderna, la mig på soffan och satte på ett avsnitt av Hawaii Five -0. Fick en stund senare ett sms från sambon där det stod "Jag stack till gymmet", men det hade jag redan klurat ut, smart som jag är.
Nu är han hemma igen och har satt på Dusty i ett annat rum, hängt tvätten och kört igång Torkel (torktumlaren om ni inte förstod det). Jäkla liv han för den där karlen. Kan ju inte direkt klaga på det... Tyvärr är nu Dusty och Torkel igång i badrummet och jag måste gå på toa... yes, Dusty är klar. La mina öronproppar där innan med, kanske dags att sätta i dem igen... Och dags att äta nåt kanske? Spännande liv det här med ME. Ska försöka städa marsvinsburen lite ordentligare idag. Om jag orkar vilket är mycket tveksamt.

Partytjej

Vill sminka mig med sotade ögon, snyggt gloss, fixa håret, klä upp mig i en kort klänning och högklackade skor. Gå ut med mina vänner, pojkvän, systrar och prata, skratta, dansa och kyssas tills klubben stänger. Sen hem på vingliga ben med onda fötter i alltför höga, obekväma skor och hångla med min kärlek i soluppgången.

Jag är trots allt glad att jag hunnit göra det där många gånger... Men att vara 25 och en må som en urvriden trasa är inte lätt. Jag är full av liv och energi och optimism som stoppas av smärta och utmattning. Trots all glädje jag ändå har är det omöjligt att inte sucka av orättvisan ibland... Jag är lycklig men jag finns inte.

Gott nytt år

Detta året har varit väldigt omtumlande för mig med diagnos (äntligen), kamp och sjukdom. Inte så himla bra egentligen, men trots allt minns jag ändå allt utöver sjukdomarna, mycket kärlek och skratt. Jag har en trygghet och en harmoni i själen som är matad av kärlek. Även om mina nära inte helt förstår så har vi alltid haft mycket, ovillkorlig, kärlek i min familj, och även min sambo och mina närmsta vänner. Jag är otroligt tacksam över det jag har även om det är tråkigt att jag inte har hälsa och att kropp och själ inte är i fas. Kärlek är det som driver mig, jag har gått igenom mycket men det har fått mig att se det fina i livet. Självklart har jag en del dåliga dagar, deppiga dagar, men jag är otroligt stark inuti och låter inte detta heller knäcka mig. Kroppen funkar inte som jag vill, huvvet hänger inte heller med, men kärleken kan ingen ta ifrån mig.
Jag önskar er alla ett kärleksfullt 2014 <3 Gott nytt år!

En månad kvar

Sen åker jag till Spanien. Och stannar där hela sommaren. Med min pooojkvän :)
Sjukt hur man kan sakna någon och samtidigt ha försvarsmekanismer som kickar in så man klarar sig rätt bra ändå. Mer än bra till och med, jag har alltid trivts själv. Oroande nästan, är det försvarsmekanismer för att klara sig eller borde jag sakna honom mer? Är jag en dålig flickvän? Tror, hoppas, att vi bara har en svacka och inte något ödesdigert. Vi kan ju klara oss ur det här starkare, vi älskar ju trots allt varandra fortfarande.
Men det är svårt. Svårt när han sårade mig så mycket, svårt när vi inte vet vad som händer i höst, vilket land han kommer vara i, svårt när vi inte är tillsammans, men på sätt och vis är det väl bra. Svackan, eller hans egen svacka, började ju innan han åkte, det var ju därför han åkte. Inget jobb, inget socialt nätverk, ingen sol. Vem som helst hade blivit galen. Han mådde inte bra, så då mådde inte vi bra. I en relation måste båda må bra för att relationen ska må bra, det är inte svårare än så. Psykiskt bra alltså, fysiskt hade ju aldrig funkat för en fibroflicka ;)
Så även om det är jobbigt att vara isär är kanske vår relation bättre nu när vi båda mår bra...
Jag saknar honom. När jag tillåter mig att känna. På kvällen när jag kramar en kudde, när jag behöver en kram, när jag vill ha mer än en kram. Han har gjort mig till en bättre, starkare och mer säker person. Lugnare. Jag har en helt annan harmoni i mig själv. Jag hoppas bara att vi hittar tillbaks till allt det där och att inte vår saga går mot sitt slut. Ibland händer ju sånt. Man älskar varandra men... Jag kan inte ens tänka meningens slut. Det är vi två. Det har varit det i snart tre år. Alla framtidsplaner, alla löften. Allt är ju med honom. Jag blir jurist, han blir kock, sen lever vi lyckliga i alla våra dagar. Ok? Är vi överens, karma/universum/Gud/inna/jultomten???