Sen åker jag till Spanien. Och stannar där hela sommaren. Med min pooojkvän :)
Sjukt hur man kan sakna någon och samtidigt ha försvarsmekanismer som kickar in så man klarar sig rätt bra ändå. Mer än bra till och med, jag har alltid trivts själv. Oroande nästan, är det försvarsmekanismer för att klara sig eller borde jag sakna honom mer? Är jag en dålig flickvän? Tror, hoppas, att vi bara har en svacka och inte något ödesdigert. Vi kan ju klara oss ur det här starkare, vi älskar ju trots allt varandra fortfarande.
Men det är svårt. Svårt när han sårade mig så mycket, svårt när vi inte vet vad som händer i höst, vilket land han kommer vara i, svårt när vi inte är tillsammans, men på sätt och vis är det väl bra. Svackan, eller hans egen svacka, började ju innan han åkte, det var ju därför han åkte. Inget jobb, inget socialt nätverk, ingen sol. Vem som helst hade blivit galen. Han mådde inte bra, så då mådde inte vi bra. I en relation måste båda må bra för att relationen ska må bra, det är inte svårare än så. Psykiskt bra alltså, fysiskt hade ju aldrig funkat för en fibroflicka ;)
Så även om det är jobbigt att vara isär är kanske vår relation bättre nu när vi båda mår bra...
Jag saknar honom. När jag tillåter mig att känna. På kvällen när jag kramar en kudde, när jag behöver en kram, när jag vill ha mer än en kram. Han har gjort mig till en bättre, starkare och mer säker person. Lugnare. Jag har en helt annan harmoni i mig själv. Jag hoppas bara att vi hittar tillbaks till allt det där och att inte vår saga går mot sitt slut. Ibland händer ju sånt. Man älskar varandra men... Jag kan inte ens tänka meningens slut. Det är vi två. Det har varit det i snart tre år. Alla framtidsplaner, alla löften. Allt är ju med honom. Jag blir jurist, han blir kock, sen lever vi lyckliga i alla våra dagar. Ok? Är vi överens, karma/universum/Gud/inna/jultomten???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar