"Vattna gräset själv då!"

Min sjukdom förstör mitt förhållande. Inte så konstigt kanske, om den ena i ett förhållande jämt är trött, har ont och inget kan göra. Inte hjälpa till med hushållet, inte ha sex, inte ens tappa upp sitt eget bad. Jag försöker, men det går sådär. Allt det är dock ok. För det mesta. Ibland glömmer min sambo, då kan vi bli lite frustrerade, men det går fort över bara vi pratar om det.

Sen finns andra saker med min sjukdom, inte bara det fysiska utan den mentala tröttheten. Den följer ofta den fysiska tröttheten och den blir större vid all yttre stimulans. Så när jag inte är hemma är jag mycket mer glömsk och lättretlig än annars. För min hjärna klarar inte att ta in alla intryck och samtidigt få en fråga. Då blir det kortslutning, speciellt om detta är en ifrågasättande fråga, tex "varför ska vi köpa det där, det behöver vi väl inte?", har den frågan dessutom ställts fjorton gånger förr och typ varje gång vi handlar blir jag less. I vanliga fall kan jag kontrollera det, är jag ute kortsluter hjärnan och blir arg. Mm, logiskt, jag vet. Skitkul.

Idag var det dagen då sista droppen kom och hjärnan kortslöts och nu är vi arga på varandra. Jag för att han hela tiden ska ifrågasätta, han för att jag blev arg på honom i affären. Han har också en del mental trötthet efter en hjärnskada, det är inte alltid optimalt att vara två om det. För vi minns ingenting och det är skitjobbigt.

Men seriöst, vi ska lägga gräsmatta och han ifrågasätter varför vi ska köpa en vattenspridare för femtio spänn? Mitt svar blev "nej men visst, du kan ju stå och vattna 2 timmar om dagen i en månad, och se till att få det jämt!" och sen typ varför ska du ifrågasätta mig hela tiden?! Fick inget svar utan sen dess har det varit tjurig tystnad. Charmigt. Erkänner att jag kan ha överreagerat osv, men att tjura är så jävla drygt beteende vilket gör mig irriterad. Ond cirkel, much?

Hatar det här.

mf.gu.se

En månad kvar

Sen åker jag till Spanien. Och stannar där hela sommaren. Med min pooojkvän :)
Sjukt hur man kan sakna någon och samtidigt ha försvarsmekanismer som kickar in så man klarar sig rätt bra ändå. Mer än bra till och med, jag har alltid trivts själv. Oroande nästan, är det försvarsmekanismer för att klara sig eller borde jag sakna honom mer? Är jag en dålig flickvän? Tror, hoppas, att vi bara har en svacka och inte något ödesdigert. Vi kan ju klara oss ur det här starkare, vi älskar ju trots allt varandra fortfarande.
Men det är svårt. Svårt när han sårade mig så mycket, svårt när vi inte vet vad som händer i höst, vilket land han kommer vara i, svårt när vi inte är tillsammans, men på sätt och vis är det väl bra. Svackan, eller hans egen svacka, började ju innan han åkte, det var ju därför han åkte. Inget jobb, inget socialt nätverk, ingen sol. Vem som helst hade blivit galen. Han mådde inte bra, så då mådde inte vi bra. I en relation måste båda må bra för att relationen ska må bra, det är inte svårare än så. Psykiskt bra alltså, fysiskt hade ju aldrig funkat för en fibroflicka ;)
Så även om det är jobbigt att vara isär är kanske vår relation bättre nu när vi båda mår bra...
Jag saknar honom. När jag tillåter mig att känna. På kvällen när jag kramar en kudde, när jag behöver en kram, när jag vill ha mer än en kram. Han har gjort mig till en bättre, starkare och mer säker person. Lugnare. Jag har en helt annan harmoni i mig själv. Jag hoppas bara att vi hittar tillbaks till allt det där och att inte vår saga går mot sitt slut. Ibland händer ju sånt. Man älskar varandra men... Jag kan inte ens tänka meningens slut. Det är vi två. Det har varit det i snart tre år. Alla framtidsplaner, alla löften. Allt är ju med honom. Jag blir jurist, han blir kock, sen lever vi lyckliga i alla våra dagar. Ok? Är vi överens, karma/universum/Gud/inna/jultomten???