Blä. Var så glad att min sambo kom hem efter två veckor då han hälsat på familj utomlands. Han kom hem igår kväll. Idag gick vi (han körde mig i min rullstol som jag fått medan han var iväg) till macken för att hämta ut ett paket och gick hem genom en liten dunge. Trevligt. Skönt att komma ut i friska (kalla, blåsiga) luften. Men nu är jag helt väck. Kroppen värker, hjärnan har kortslutning, ögonlocken faller ihop. Typ krasch som när jag försökt GÅ på promenad tidigare.
Alltså. Jag vet. Livet är inte rättvist. Men jag vill bara lägga mig och skrika in i kudden. SÅ J-VLA ORÄTTVIST! Varför jag, varför nu?! Kunde jag inte åtminstone fått gått ut universitet och fått jobbat ett år eller två? Fått sparat ihop lite SGI (sjukpenninggrundande inkomst) iallafall.
Levt lite mer?! Haft en hund. Jag vill så mycket! Och det går inte. Det gör ont nu.
Du känner mig inte men jag heter Lisbeth och såg din länk på ME/CFS-gruppen på FB.
SvaraRaderaJag har inte själv sjukdomarna, men min dotter (hon fyller 24 om ett par veckor) fick diagnoserna ME/CFS & Fibro i december på Gottfries. Sedan tidigare hade hon fått dignoser för IBS, gluten- och laktosintolerans.
Har inte hunnit läsa så mycket ännu, men känner igen hennes frustration och sorg i det du skriver. Och min egen.
Önskar jag kunde säga något så där himla käckt som fick dig att bli gladare, men kan iaf ge lite stöd och en försiktig dunk i ryggen..
Skickar en stor kram oxå