Staten försöker ta livet av mig

Fick sjukintyg idag. Det sträcker sig tom 11/12 så min sammanlagda sjukintygstid är 1 år. Tror inte det räcker för aktivitetsersättning, tror det måste vara för ett år framöver men fk tror å andra sidan inte att en läkare kan se in i framtiden. Tydligen vet inte försäkringskassan vad "kronisk" betyder.
Får inte tag på fk, csn eller vc. Syrran skulle hjälpa mig ringa nu. Jag är helt förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska göra och denna osäkerhet och mina försök att ta reda på vad som gäller, vad jag kan göra, hur jag förväntas överleva gör mig sämre. Den inre stressen börjar äta på mig. Undrar om försäkringskassan kommer ge med sig när de dödat mig.

I Sverige finns inte plats för sjuka människor. Jag kan inte ens tillfredställa mina mest basala behov utan hjälp (matlagning tex), att gå på toa kan ta knäcken på mig så jag måste sova ett par timmar av ansträngningen, men hjälp av staten, det får jag inte! Kan man inte jobba eller plugga, vara en god samhällsmedborgare, är man ingenting värd. Då ska man mobbas till döds av paragrafer.

Tror ni inte att jag tiotusenmiljoner gånger hellre hade fullföljt min älskade juristutbildning och sen tjänat runt 30k istället för detta fängelse? Denna kropp med ben som inte bär, ständig smärta, illamående, spasmer och ett huvud fullt med bomull?

Låg punkt

Jag är lite... väck? Värmen är trevlig för jag har inte så ont men min utmattning... Har paceat och paceat i över ett halvår, gått ner i aktivitet mer och mer, men det verkar som att jag ÄNDÅ gör för mycket?! Alltså, jag gör ingenting. Antar att jag stimuleras för mycket av elektronik så måste skära ner. Tack livet. Tack myalgisk encefalomyelit. Så... jag är väl inte en happy bunny direkt.

I måndags, efter en helg av inget, kom min hittills lägsta punkt. Skrämmande låg. Vaknade. Möjligtvis för andra gången, kommer inte ihåg, men ibland vaknar jag tidigt och kan inte somna om och är vaken en halvtimme timme innan jag somnar om. Iallafall, jag vaknade,  tog upp mobilen och nån minut senare kände jag hur armarna började somna om... eller domna bort. Så jag låg platt ner med bara händerna upp, men händerna och huvudet var det enda jag kunde röra. Resten av kroppen var helt lam. Min sambo hade gjort frukost och fick komma och lyfta upp mig till sittande. Inte bara dra upp mig i armarna så jag själv sätter mig med hans hjälp, det händer ofta, men faktiskt ta mig i skuldrorna och lyfta mig. New low.

Har upptäckt att för mycket aktivitet kan vara att göra "nummer 2". Alltså. Nödvändiga funktioner kan vara för mycket. Inget jag kan reglera.

Så om bloggen blir lite tyst så vet ni varför. Kan bli tvärtom, men vi får se.

Marsvinen är på semester vid havet ;-) Deras förra ägare har dem för en sommarlovsvecka. De åkte i måndags. I helgen åker jag ner till mamma och marsvinen kommer dit så förlänger vi semestern och jag får också lite semester. Får ligga ute i mammas trädgård i skuggan. Hon ska putta mig till femte vik där det finns handikappbad (yay -.-)

Supertrött nu. Har ju bara sovit en knapp timme på eftermiddagen idag... suck. Frustrerande sjukdom det här. Vill bara vara frisk. Nu.