I väntans tider aka hata byråkrati

Stackars försummade bloggen. Orkar inte nånting just nu. Så fort jag reser mig rusar hjärtat som om jag sprungit ett maraton, jag blir yr och svimfärdig. Har sovit längre på morgnarna och vill inte alls ta mig upp ur sängen. Enda anledningen till att jag släpar mig ut till vardagsrummet och lägger mig på soffan är de små marsvinen... Inte så härlig tillvaro för närvarande alltså, och väntar dessutom på helspänn på beslut från försäkringskassan om aktivitetsersättning. Det där beslutet som skulle tas för ca 5 veckor sen, men som behövdes knäppa kompletteringar som drog ut på tiden. Sen skulle det tas ett beslut, senast förra tisdagen sen senast torsdag sa de på onsdagen. Igår fick jag ett brev från FK. Nervös. Slet upp det. Info om att de kommer dra av det jag fått i bostadsbidrag OM jag beviljas aktivitetsersättning. "Har du synpunkter på detta?" Vad fan ska jag ha för synpunkter på ett faktum? "Det här är reglerna" ja,inte så mycket jag kan göra åt det, eller hur? Meddelade HL att jag inte har synpunkter (genom syster) som skulle meddela beslutsfattare så hen kan ta beslut asap. Men lär väl få vänta tills nästa vecka. Suck. Har sökt bostadstillägg och trodde de skulle dra bostadsbidrag från det om DET blev beviljat, men skit samma liksom... På tal om insåg jag att vi inte fått min sambos bankbesked som de skulle skicka som vi skulle skicka in. Bajs. Men det har bara med bostadstillägg att göra, inte aktivitetstillägg så det är inte så viktigt. Men ändå. Måste alla jävlas hela tiden?

Staten försöker ta livet av mig

Fick sjukintyg idag. Det sträcker sig tom 11/12 så min sammanlagda sjukintygstid är 1 år. Tror inte det räcker för aktivitetsersättning, tror det måste vara för ett år framöver men fk tror å andra sidan inte att en läkare kan se in i framtiden. Tydligen vet inte försäkringskassan vad "kronisk" betyder.
Får inte tag på fk, csn eller vc. Syrran skulle hjälpa mig ringa nu. Jag är helt förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska göra och denna osäkerhet och mina försök att ta reda på vad som gäller, vad jag kan göra, hur jag förväntas överleva gör mig sämre. Den inre stressen börjar äta på mig. Undrar om försäkringskassan kommer ge med sig när de dödat mig.

I Sverige finns inte plats för sjuka människor. Jag kan inte ens tillfredställa mina mest basala behov utan hjälp (matlagning tex), att gå på toa kan ta knäcken på mig så jag måste sova ett par timmar av ansträngningen, men hjälp av staten, det får jag inte! Kan man inte jobba eller plugga, vara en god samhällsmedborgare, är man ingenting värd. Då ska man mobbas till döds av paragrafer.

Tror ni inte att jag tiotusenmiljoner gånger hellre hade fullföljt min älskade juristutbildning och sen tjänat runt 30k istället för detta fängelse? Denna kropp med ben som inte bär, ständig smärta, illamående, spasmer och ett huvud fullt med bomull?

Ibland är det sjukare än vanligt

Som nu. Inte ME:n. Eller. Kan ju vara följd av eller nåt och ME:n blir mycket värre med men nu är det magkramper för hela slanten. Tja, och lederna känns som att nån har slått på dem med en hammare.

Började igår, kramper högt upp. Som för två år sen. Då låg jag inlagd på kirurgakuten i ett dygn med dropp och paracetamol. Sen blev jag utskriven. Så igår när jag märkte att frukosten inte hjälpte utan snarare stjälpte så bestämde jag mig för fasta och paracet. Pratade med en sköterska på 1177 på kvällen. Hon tyckte jag skulle äta lite milda snälla saker. Gjorde inte det igår (var så sent och hade fastat så länge) utan började försiktigt idag. Har gått sådär. Har fortfarande lite kramper till och från, inte lika illa som igår men...

Och jag skulle på fotboll idag :'(

Alldeles för trött för en ny vecka

Hade en jättemysig helg i Oslo, men jag är så trött nu och har en alldeles för stressig vecka framför mig! Sjuk är jag också, förkyld som attan, det går inte bra nu! Men jag hoppas att b12en på tisdag hjälper så jag blir lite piggare och nästa helg blir det soffläge hela helgen...
Önskar mig själv och alla andra en god natts sömn och smärtfrihet, hade varit väldigt skönt och välbehövligt, men det är kanske för mycket begärt. Hade varit så guld att åtminstone denna veckan få känna sig som en normal 25åring istället för en 80åring som blivit påkörd av en buss... Ge mig styrka.
Tror jag måste sålla mitt schema lite och kanske lägga ner onödiga saker, tex fixa pass. Göra det veckan efter kanske. Och eventuellt yoga, men jag vill gå på Mia-yoga, hon är så bra, det kanske gör mig gott. Så svårt att veta när man blir bättre av träning och när man faktiskt är för sjuk för det när man jämt är risig.