I väntan på domen

Känner sån oro över att inte veta hur framtiden ser ut. Lever i ett vacuum känns det som. Min lägenhet på 61kvm är min borg, mitt fängelse, hela min värld...
1 april är the D-day. Då ska jag till doktorn och får se om hon är bra och förstående och vi kan börja reda ut det här eller om hon är som alla andra doktorer... nedlåtande och ignorant alltså.
Det tär otroligt på mig att inte ha någon trygghet. Att inte veta om jag ens kommer få hjälp. För att inte tala om efter det. Sjukskrivning, skola, försäkringskassan och dess krav... Kommer jag någonsin orka plugga igen? Eller är mitt liv från och med nu en evig kamp för mina rättigheter? Att få bli behandlad med värdighet och respekt.
Kan inte börja med acceptans och sorgearbete innan jag vet. Det tär. Nästan lika mycket som sjukdomarna. Att ha ont och vara trött och bli tröttare av att försöka leva. Det tär jävligt mycket det med. Jag är stark men inte ens jag klarar att bära Mount Everest på mina axlar dag efter dag.