Att brytas ned

Börjar komma i ordning så smått här. Tvättmaskinen och torktumlaren står nu i badrummet, inte i köket respektive klädkammaren. Diskmaskinen är installerad. Robotdammsugaren är fantastisk. Speciellt när vi kommer ihåg att vi har programmerat den och plockar undan hinder den inte kan komma över så man vaknar till ett nystädat vardagsrum �� Har fått duschbräda och imorgon kommer arbetsstol. Bekvämlighetiseringen för mitt fängelse är nästan klart. Nej. Men förenklingen av mitt liv kanske?
1 april är dagen D. Då jag träffar nya doktorn och får se om hon är något att ha. Och får domen om jag får hjälp eller inte... Och rullstol bla.

Väldigt blandade känslor för det här med hjälpmedlen... dels är det ju såklart skönt och positivt att kunna göra mer men en sorg att jag vid 25 ska behöva hjälpmedel för att duscha. Och det vore en sak om det "bara" vore en funktionsnedsättning. Alltså rent fysiskt kan jag inte göra det pga mina ben funkar inte eller nåt. Alltså det finns ju folk i rullstol som är olympiska idrottare och som är så himla starka och självständiga. För mig är det ju inte så. Hela min kropp är svag. Hjälpmedlen hjälper mig med det mest basala, resten av mitt liv är fortfarande långt utom räckhåll. Till och med mentalt är jag utmattad. Att läsa en bok skulle innebära en lika stor kraftansträngning som ett träningspass.
Och det finns ingen bot, det finns knappt hjälp. Jag ser mina olyckssystrar-och bröder som kämpar för att uppfylla försäkringskassans krav och jag vet med största säkerhet att jag aldrig skulle klara det. Jag skulle inte klara, som en idag, att ta mig till sjukgymnast och cykla i 7 minuter. Det är för mig en total omöjlighet. De som gör det, gör det på ren vilja, men den viljan är för mig helt slutkörd också efter att ha pushat mig själv så, på egen hand. För att plugga och träna och försöka leva. Till slut försökte jag ju bara pusha mig att gå på promenad. Och jag kan inte mer. Det bröt ner mig. Jag bröt ner den delen av mig själv samtidigt som MEn bröt ner kroppen. Jag är inte en masochist, jag klarar inte att plåga mig själv mer. Jag kan inte tvinga mig att göra saker när jag vet att resultatet är att jag ligger i en gråtande hög, eller stryk gråtande, för inte ens det finns det energi till då. Det finns knappt energi till att andas för allt gör så ont och är så utmattat. Det gör ont tom att andas samtidigt som man känner att man inte får tillräckligt med syre för kroppen orkar inte dra så djupa andetag som krävs.
Jag vågar inte ens tänka på framtiden. Och detta skulle vara den bästa tiden i mitt liv, jag hade allt.